Nu efter en vecka, levandes ett skört liv så hoppades jag kunna återvända till något så när stabil tillvaro, men Cor blir slaget av en kärlekens man numera bortflugen till andra fastland.
Han hade inte hjärta att se det förblöda, så han tipsade om åderlåtning.
Någonstans i gommen...
Bakom ögonen.
Mellan skulderbladen.
Där ser den bittra luften ett hål att fylla med svärta.
Jag önskar mitt kött.
Jag önskar det tillbaka.
Tillbaka till intet, till det stadiet där det närs av någon annan utan spräckliga benknotor och irriterande inombords-el.
Något stort närmar sig, dragande skräck och förundran.
Precis som Morran bär med sig is men ändå får vår puls att slå snabbare.
Vi behöver kunna ta på isen, men vi får inte ha den över våra huvuden.
Vi kan ha is i magen, men den får absolut inte passera läpparna.
Så för att få bukt på rädslan, ignoransen eller vad nu som stoppar oss från att kasta oss ut över någon annans stup, så måste någon som drar med sig is komma tillräckligt nära så våra hjärtan bultar så pass att isen smälter där nere i hålan och fjärilarna åter kan flaxa nervöst.
Bli min Morran?
Förnuftet tar överhand, alla dörrar vi skulle ha passerat gemensamt verkar stängas mitt framför våra näsor, endast för att öppnas igen när vi vänder ryggen till.
Jag önskar passion och glöd, en omåttlig dumhet och en stor skopa tillfälle!
Hade man kunnat skratta med text hade jag gjort det, för jag är så liten.
Och det är skönt att inse vidden av allt man kan påverka ändå.
Hugaligen vad man hade kunnat åstadkomma om man var en annan, större varelse med kapaciteten vi bär på.
------------------------------
I öknen önskar jag staket och i radhus området saknar jag vind.
Jag skulle passat som ett klonat får där instinkt och överlevnad fick vara i originalet medan köttet du äter på din Skogaholms limpa skulle komma från klonen.
Så nu, när jag är kluven likt ett Nobelpris, så tycks dom fyra väggarna rämna och hela världen ligger för mina fötter.
Ironiskt nog sitter jag i rullstol och frustrationen skapar sinnesbilder som får mig att flyga tvärs över öknen och förbi mitt mål bort mot vidsträckta vidder som jag inte kan se för att horisonten är för nära.
Vissa dagar flyter på.
Andra strävar emot.
Men jag går alltid i sidleds, tvärs över etik och moral och allt vad rim och reson tycks erbjuda.
Att hitta en god vän i botten på en flaska eller i filtret på en cigg känns lika logiskt som att hitta dom nån annanstans.
För det är alltid så att en sann vän hittar dig, när du behöver det som mest.
Så jag kommer inte bli pundare fören den dag en joint hoppar in i munnen på mig och gör situationen bättre.
Uttrycket lyder: "Nu kan det inte gå sämre" och det stämmer på två sätt.
Dels på den tragiska som tycker sig ha nåt bottenskiktet och dels för dom som har det så pass att inget kan rubbas utan att deras järnhand river sönder hela kalendariet och sedan förnekar sin gud.
Jag råkar vara den sistnämnda och kan störas lite på att inget kommer innanför min borg utan full kroppsvisitation och poliseskort.
Skulle vara skönt om nån kom och flygbombade sönder hela staden bara för att skjuta mig i flykten från mitt gyllene torn.
Om inte så har jag i alla fall en bra utsikt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
