Isolerad i oändligheten

Fjättrad till friheten sjunker jag sakta till botten av verkligheten i hopp om att finna luft.
En välriktad spark mot mina sinnens kravallpoliser.
En heimlichmanöver på en alltför späd varelse.
Vakna. Vakna, snälla vakna då. VAKNA!
Söker efter tecken på liv, känner efter puls.
Känner...

Och där, en liten ryckning i ögonlocket.
Det går att rädda det här.
"Stäng dörrarna, låt det inte flyga iväg!"

Förbannat.

Ur askan i elden.
Mer som: ur porslinsskåpet och ner i dyn.
Men den här gången kan jag inte skrubba bort den, det sitter på insidan.
Eller snarare bristen på insida.

Låt det vara dy. Låt det vara lava!
Skrik och sprängs i tusen bomber!
Rulla. I. Dyn.

Ge det en månad eller två så ska nog smutsen vara oskiljaktig mig.

Kalkylera fallet, kan du ekvationen för ett århundrande att leva kaos i en sekund?
Retsamt nog så stod svaret på klippkanten.
Har du lutat dig för långt ut?