Lättande sorg och tunga tankar

Stökiga rum och såriga fingertoppar blir livlinan mellan hjärtat och verkligheten på den lilla plats med stora möjligheter jag försatt mig själv på i hopp om att återuppväcka den bräckliga varelsen i cementramar.
Men den är rädd.
Rädd för sina egna hjärtslag, rädd för dy, rädd för tiden.
Rädd. För. Livet.

Så jag piskar, jag sliter, jag ruskar och biter.
Försöker få den att förstå att det enda sättet att ta död på livet är genom att leva det.
Första fingret på handen är brutet, bara fyra kvar nu...
Ska jag lära mig att använda dom innan det är försent?

Pulsen ökar, hjärtat slår.
Svetten lackar, jag måste slå tillbaka.

I mina egna fotspår söker jag den som gick förlorad men det slutar bara med att jag kliver mig själv på tårna.
I skuggan av enkla uttryck får jag mindervärdeskomplex av dess stora betydelse.

Dom här ramarna är det enda som håller ihop mig.