Skövling bland tidsramar

Förneka, förkasta, fördöma mitt förflutna.
Bortkastad tid. Avverkad tid.
Passager, förflyttningar.
Ser tillbaka på mitt liv, ett meningslöst tidsfördriv.

Alla underbara stunder, svettiga som kalla.
Så många nätter vakna i extas.
All gladkramp i magen, all salt på din kind.
Vi krälade i varandra, nakna som små barn.

Allt det vi delade, var delar av en helhet.
Aldrig förut hade jag skrikit så högt, så starkt.
Hur vi pressade horisonten, bröt av ribban där den satt.
Aldrig mer ska jag leva så snabbt, så mycket.

En liten del i något som inte var större.
Än att det kunde pressa mitt jag ur mig själv.
Mitt skal var ändå för litet, så tack för att jag dog.
Ett kugghjul i den digitala klockan, kyrkan klämtar.

Hur jag slet sönder en puppa och hittade en larv.
I min besvikelse hittar jag en mening, ett mål.
Strandsatte mig själv mitt i ett hav a möjligheter.
I min naivitet såg jag medvetenhet.

Så alla goda stunder, var dom så förfärliga?
Alla mina svaga länkar, är dom inte bra ändå?

En guldkalv gjord av lera och långhalm diar ännu sin döda mor.
Denna frälsare är fortfarande ett barn.
Och ja, han ska rädda hela världen.
Men just nu vill han bara leka.
Vara vaken några nätter, skrika och svettas.