Håll huvudet högt, det är det enda sättet att överleva

Dom dagar när jag på tå är högre än husen som står emellan solen och min döda blick gör att ett halvår av mörker och nedfallna änglar försvinner in under gatstenarna.
Himlens kropp öppnar sig för mig och himlakropparna syns tydligare än nånsin när man blundar.
Att saltvatten skulle vara tyngre än sött måste vara en lögn då regnet släcker evig törst men tårar torkar ut även den vildaste ocean.

Att kunna ta beslut i stridens hetta är minst lika viktigt som att skapa ordning i de laglösas land, lika viktigt och orelevant som att snorta socker i ett desperat hopp om att bli lycklig.

När allt tycks välta framlänges så ser jag undersidan av mina knän när skålarnas innehåll sakta, sakta glider ur sina sköra behållare.
Jag slungas i ultra rapid genom historien men har sånt ofokus att jag inte ser när slutet blir början och början blivit slutet.
Då är det dags att lyssna på den lilla gnagande rösten mellan skulderbladen, i gommen bakom ögonhålorna.
Den har alltid rätt, hur mycket fel den än får på Statistiska Central Byråns tester.
Mörkret är i alla fall inte bländat av sig självt.

Fingertoppskänsla är ett annat ord för eftertänksamhet

Om man tappar greppet kan man skära av sig handen för att kunna hålla sig fast.
När jag sitter på en avbruten gren och blickar ut över min obyggda stad så slår det mig att grunden är viktigare än toppen.
Och DY fyller min stadskärna, så alla husen faller!
Hur i helvete ska jag kunna hålla upp alla samtidigt när jag endast har två armar, två ben, ett på tok för stort huvud och ett glaserat hjärta?

Jo...

Det är det man har kamrater, polare, konkurrenter, medbrottslingar, bekanta, fikapolare och vänner till.
Med knäna under mig, munnen som hostar blod och med brutna armar så slår jag sönder alla masker i min jakt efter mitt ansikte.
Det måste finnas här nånstans.
Jag river mina scheman, sliter av alla kedjor, klipper fallskärmen.
Jag knackar mina egna knäskålar.

Resan är målet, men målet är uppnått sedan länge och hela resan består.
Väntan. Gång. Väntan. Språng.
Att hoppa tar för mycket energi!; skriker fröken. Att hoppas ger energi Tänker jag.
Jag har hoppat tillräckligt, jag vill springa nu.

Sittandes och drömmandes kan man också leva, men jag faller och blundar.
I väntan på att landa.
I väntan på att landa...

Oengagemangets infiltrering

Att skriva utan betydelse är som att vissla.
Det är helt okej att det svävar där, men om man börjar granska det så är det oftast så pass menlöst att det blir störande.
Men att vissla en vacker melodi när man springer hem från stan en regnig dag kan det rädda livet på en mötande fotgängare.
Så att läsa något enkelt, lite smått oengagerade kan nog vara så pass omvälvande att man fortsätter att le den där dagen man inte borde ha gått upp.


Att leva farligt kanske inte är att kasta sig ut för ett stup, men att dra i sitt eget koppel och kliva på sina egna tår är inte så bara som det verkar.
Det kan vara värre än att någon skadar dig.
Med krokar i ansiktet så har jag släpat mig ut över de öppna fälten och nog för att jag njöt så måste jag säga att det gjorde ont.
Det som inte dödar härdar.
Det som härdar kan göra att man känner sig död.
Så balansen mellan väggarna måste upprättas, men att jobba utan händer är så svårt...
Tillbaka till arkitekts-stolen och kontrollera trovärdigheten i skapelsen.

Jag har klivit ut ut rosornas täta klunga och trots att skinnet rivits loss och det blöder så står jag hel och ler mot mig själv vid åkerns början.
Det är en renande känsla att kunna gömma sig i sig själv.


Det blev en ganska söt melodi.

Undervattenstivoli

Vid varje lyktstolpe skär jag halsen av mig en gång.
Vid varje farthinder siktar jag på månen, men det enda den upphöjda cementen lyckas åstadkomma är att sprida ut sältan i mitt ansikte.
Saltvatten på torra land!
Fört dit av ett lyckorus hämtat från det förflutna, men ack så tidsenliga.

Är detta lycka?
Att färdas fram på en rostig Cresent en senvinter i Mars?
Att släppa taget om styret och blunda bara för att höra trafiken närma sig med sitt frustande vrål.
Att viskandes skrika på all man möter:
"Är detta lycka, är detta lycka"
Efter några krön och många stön så möter jag mjukisbyxor och en handsfree.
En förfrusen näsa och pälskappa.
Det är lycka att färdas fram på en rostig Cresent i tidigt vårväder i Mars.

Så när som på att mitt bo sluter sig om mig lägger sig rastlösheten och äventyrslusten till sängs och bidar sin tid.
Bidar. Sin. Tid.
Men spring i benen och höga tjut i lungorna får stanna i en kontorsstol med tungan halvvägs nere i halsen.
Skrubbsår och sneda stänkskärmar, jag saknar dom.
Telefoner och rutnät, jag är föraktar dom.
Sandiga kalsonger och trevande händer, jag saknar dom.
Whiteboardtavlor och tickande klockor, jag föraktar dom.
Repiga skivor och kladdkakor, jag saknar dom.
Framtiden och dåtiden, jag dödar mig.

Vart tar man vägen när man tappar bort sig själv?
Finns man kvar där nånstans i klungan av andra identiteter och bara väntar i ledet?
Eller...
Skriker och slåss man för sitt liv för att hjärta och hjärna ska hitta hem igen, likt ett borttappat barn på tivoli?
Mina knogar vitnar i näven medan hjärtat bultar allt hårdare.
Hur länge ska jag stå ut?
Hur länge klarar sig Jag utan Mig?
Eller vill jag någon annanstans?

Ett jag som hittat i ett flingpaket.
Ett liv som hittat på IKEA.
En dröm som hittad i en dröm.
En vilja som hittad inspärrad på Olympos.
Jag tror att alla kan bli vad dom vill.
Vad. Vill. Du.

Jag vill nå fram till receptionen.

Säkra sidan

Att se sin verklighet vridas mellan sina händer, höra sina tankar rinna ut från någon annans högtalare och att känna smaken av maten man inte har råd med är något jag börjar vänja mig med så när som att pensionärerna aktar sig för snön som faller som lik från hustaken.

I rökmolnet ser jag min ångest och min lycka, i tonerna hör jag min framtid.
I fårorna i mina händer ser jag min historia när den täcks av nya ärr och ny smuts.
Lika underbart som det alltid varit.

Jag tror själen sitter på utsidan och den som inte kan se sig själv i ögonen kan heller inte se sin själ.
"Själen tittar ut, suckar djupt och kryper lugnt ihop igen"

Jag låter någon ta över en del av mig som burit en namnskylt som inte stavas J.A.G
Det kan bli ett äventyr att bebygga en skokartong och kalla det Hem.
"Hemma är där man har satt sig"

Trä expanderar i vatten medan is smälter.
Träskallar flyter i klungor och känslokalla försvinner i mängden medan vi som har lärt oss simma får tampas med vågorna.
Alla. Har. Problem.

Solen ska få smälta mig på snustorra gatstenar när man kan springa snabbare i stressen för att drivor av himlen inte längre finns. Syns!

Ta dig i din nakna kropps krage och ryck upp dina brutna ben från den glasklara ytan så du kan se att det som reflekteras under fotsulorna är närmare än du tror.

Nu kommer armén springandes och jag står skälvande öga mot öga mot fan-bäraren endast iförd mig själv.
Förr räckte det med ett ord för att få nationer på knä, men nu har jag kämpat tills jag kräkts eller fått buken uppskuren av det första spjutet.
Jag kunde fylla kolgruvorna med guld genom att drömma, kunde fylla haven genom att gråta, kunde få bergen att balansera på sin topp med en handvändning.

NOG NU!
"Hit men inte längre!" sa vakten ett steg för sent och sköt inkräktaren rakt i ansiktet med sin hagelbrakare.
Det är slut på snöstormar, dy och Seppuku.
Det är slut på livet, vem försöker jag lura?

Tänk att jag inte vant mig att bli trakterad av livet efter över nitton år...


Jag kanske ska prova att skrika.

Intravenöst

Ska det alltid vara så här?
Ska döden alltid få bestämma hur livet ska levas?
Ska man springa på sandpapper med ansiktet i ankelhöjd?

Fatta vilket anti-klimax!

Tre...Två...Ett... ..............


Som att jaga boskap med el-batong bara för att lugna dom.


Det enda jag tystnar för är för att höra ditt svar.
Hellre sent än aldrig, men jag är en otålig figur.
Så ge nu mig ännu en omgång i symmetri angående min världsbild, för den är ju fel eller hur?


Ge mig ljuset, ljuden, adrenalinet och den skräckblandade förtjusningen av att beskåda en kritisk betongvägg.
Dy...


Intravenöst...
Jag har vaknat med det ordet ringandes i mitt huvud flera morgnar i rad nu.
Intravenöst...
Det låter så hjälpande, men samtidigt så syntetiskt.

Febern sprider sin falska värme ut i min utmärglade kropp samtidigt som smärtande ögon flackar runt i rummet utan väggar.

Jag vill så gärna ha tillbaka min drivkraft!
Men nu hittas den endast på avskilda vägar och i stängda skåp som jag vägrar öppna i rädslan för att den ska ramla tungt
tungt
tungt
i mitt huvud.

Intravenöst.
Det är så jag ska hitta min inre önskan.

Condoleance

Dear *BEEEEP*

I was deeply saddened to hear about the death of *BEEEEP*


I know how difficult this must be for you. You are in my thoughts and prayers.

*BEEEEP* was such a kind, gentle soul. He would do anything to help someone in need.


I remember this one time when he lived a life filled with joy and laughter, but still he couldn't feel happy.
It was so cute.


I know how much you will miss *BEEEEP*
Even in these hard times, I encourage you to draw on your strength and the strength of your family.
Perhaps you could use your special talent of writing poems to make a lasting memory book of *BEEEEP* ?


If you would like, just call me and I'll try help you get inspired.
I have some lovely memories of *BEEEEP* I’d love to share.


May God bless you and your family during this time and always,

Sincerely.
*BEEEEP*


Dear *BEEEEP*

I am chocked about the fact that you still haven't noticed.


I know how difficult this must be for you. After all, when death occurs it's hard to realise.

*BEEEEP* was a complete fuck-up! He may thought of other people but everything he did, he did in profit.


I'm trying to forget that he ever lived, if you can call that feast of intrails a life.
It was so repulsive...


I know how much YOU will miss *BEEEEP*
Since these are hard times for you, I encourage you to take some time to look within yourself.
Or will you keep using your special talent of Self-deception to tell yourself we haven't died?


If we would like, we'll visit our grave everytime we haunt us.
You and I have some unfinished business we’d love to deal with.


May we rot in the ground.

Sincerely.
*BEEEEP*

Att hosta blod kan också vara ett tecken på bättring.

Där jag på senaste tiden fyllt tomrummen med att sälja min tillfälliga kropp för att kunna köpa den lite mera tid har jag sedan många timmar tillbaka spenderat med att gny ynkliga förbannelser och insupa handhållen kultur.
Det finns inte mycket för den stupade krigaren att göra mitt under blitzkreig.

Med dagar som tömda vinglas till bredden fyllda med guld tvingas jag nu att cirkulera likt en gam runt mitt hjärnas kadaver.
Jag måste hitta det möra köttet, det goda, det i alla fall ätbara

Skulle du äta dina starkaste ideals värsta fiender om ni spolades upp på samma öde ö?
Skulle du stjäla blod från ditt barn för att skjuta fram din egen undergång?
Borde du ha tagit det livsavgörande steget ut för stupet, låtit dig falla handlöst mot avgrunden där alla väntade med stor spänning?

Vad blev det av med idéerna, kreativiteten, lusten, kämpaglöden, fantasin, långfingret mot världen? Växte dom bort samtidigt som du blev intalad till att drömmar är för nördar och att de har du råd med först efter trettio år bunden till Maskineriet likt ett kugghjul i en digital klocka? Lika onödig...

Jag hittade min pacemaker för omkring ett halvår sedan. Jag gillar den, men håller den liksom på säkert avstånd en stund tills jag vet att jag klarar av att leva med mitt hjärta upp-spikat på väggen för allmän beskådan, likt en frälsare i gips som står med ett forcerat ansiktsuttryck och lovar dig att "allt-ska-bli-bra. Sen"

Tack alla, för att ni krokade av min snara som jag själv knutit av eget hår.

Jag vet var kolgruvan kollapsade, så där börjar jag bryta igen. Jag ska hitta det jag gömde där för inte alltför länge sedan.
Det är nog ändå en bra läxa, ett fint minne. Man måste väl ha nåt vitt att jämföra det svarta mot? Eller påstår nån att man kan se innan man öppnat ögonen, hört innan man lärt sig lyssna eller tala innan man vet vad man vill säga?
I så fall är de av en annan skola än jag.

Jag har gjort mitt val, och om kolumnerna kollapsar så sparkar jag på mina sovande trälar som får hålla upp hustaket medan jag högtidligt går längst in i palatset och ber dom släppa taget.

Det blir nog trots allt inte jag som cirkulerar, det blir jag som dominerar.

Jag kan lura mina ögon genom att röra med handen framför dom.

Har man nån gång varit rastlös har man funnit sig på ett tåg.
Ett tåg utan speciell destination utom just där det är där och då.
Då är det lätt att man på hållplatserna tror att man rör sig när ett annat tåg ger sig av mot samma slutstation som alltid men med nya människor i bagaget.

Nån form av optisk illusion eller rent av önsketänkande?

Själv vet jag att jag hamnar lite där jag vill genom att vifta lite nonchalant med högerhanden och blinka hastigt.
Då verkar helt plötsligt samma gamla vanliga stad och samma krokiga rutnät som ett rullskridskodisco med splittercore till soundtrack.

Jag gillar att kliva på lik, dom skriker i alla fall inte när man trampar dom på tårna.
Så för att leva med mig måste man vara beredd på att mäta sina krafter.
Jag skulle nog slå ihjäl mig om jag fick lov att vara med mig dygnet runt...
Som tur är så har man flera ansikten med olika specialiteter så jag tröttnar inte på mitt eget i alla fall.

Hur vet man vem man själv är?

Jag hittade mig själv en gång, men det var bland det tråkigaste jag gjort så jag gick därifrån och täckte igen alla spår efter mig.
Kanske en dag i framtiden får jag återvända dit då det röda trädet växt till sig och bär mer välsmakande frukt.

Likt en sockerkick sparkas jag upp och ner i resonemang men står ändå offside och småler för mig själv, för att hur mycket jag än gnäller på båren därifrån så vet jag att utan spelplanen hade jag också bara varit en av dom där.
Rodney.


Min kompass pekar inte mot norr nu, den går rakt fram oavsett om jag lagt huvudet på en kudde gjort av dy.
Vilket är väldigt skönt dock!
För en än gång, även blåmärken kan kittlas.

Nej nu svamlar jag!
Möten kräver närvaro, annars blir det distanser och leder bara till att synen förvrängs.

Ta vara på löven, du kommer sakna detta år redan vid årsskiftet!

...Och ur träsket steg han och med sig drog han allt det som så många tidigare gått ner sig i för att försvinna för alltid.

Inne i feberfrossan så hittar man svar på frågor man inte trodde man undrar över, frågor som passar till svaren man sedan länge haft och framföra allt, en hel del nya frågor.

Livets vågor härjar vilt, trots att en kall vind börjat svepa in över havet där jag färdas och jag känner på mig att när allt frusit till kommer jag att kunna gå i land.
Trots att jag helst färdas på öppna vatten så finns det inget som gör mig så lugn och kreativ som att ha lite fast mark under mina fötter.

Men det är väl som en hägring.
Det övertygar om dess existens bara för att försvinna ut i min ögonvrå när man rör sig mot det.
Det vore fint med att få agera det som sveper förbi när man minst anar det och det som ger förhoppningar om ett slut på den öken många vandrar i.
Men jag skulle vara världens sämsta synvilla för att så fort nån flyttar sig närmare så skulle jag bara växa framför deras ögon så att när dom tror att dom kommit fram egentligen står mitt i det.

Det där med vuxenlekar har aldrig varit min grej riktigt...
Jag bygger hus med raka rör, öppna dörrar och fönster där solen alltid skiner!
Jag bygger gärna men inte ofta, såvida det inte är ett beställningsjobb och jag vet att det kommer att gynna min bussiness.
Har jag en gång sagt att jag ska fixa boende till er alla så håller jag det!
Jag tänker inte låta er hållas fängslade i era lådor.


För att rikta spegeln åt rätt håll så har jag insett att min reflektion börjat lösas upp under de kemikalier som stavas Åtaganden, Dy och Brist.
Det vore skönt om nån kunde tänka sig offra sju år av olycka för att krossa den bilden och sätta ihop den som den ska vara.
Med ljusa ögon, fingertoppar som kliar efter äventyr, en mun som ger guld i mer än morgonstund och ett humör som sticker ut som taggar på en idol-bild fastnaglad på ett kors.

För var tog pojken med så många mittenfingrar att han ibland inte orkade hålla upp dom alla samtidigt vägen?
Lärde han sig kanske att skapa med dom händerna som så många trampat på?
Kanske insåg han att blickar kan mörda och att ett tyst flin skapar mer otrygghet en hel bok full med glåpord.
Vad vet väl jag?
Jag som inte har mer självinsikt än det som reflekteras i andras ögon.

Hade jag kunnat hade jag slitit sönder Dåtiden, sytt fast dom bitar som föreställer kladdkakor, anti-depp mediciner och använda kondomer i ett rum smyckat med tonårs förebilder på den blanka trasa jag kallar Nutid men som jag onekligen, oavsiktligt eller ens obemärkt kommer att se på som en rock av gyllene sammet.

Tillfällen...
Tillfällen och chanser.
Som man tagit, undvikit, missat eller på nåt sätt avsiktligt eller oavsiktligt berörts av.
Jag vet inte riktigt hur ett tillfälle föds, men jag tror bestämt att det har nåt med mig att göra.
Det finns liksom inte på kartan att allt som hänt har berott på något eller någon annan såvida jag inte lagt stunden i deras händer.

För när allt kommer omkring så seglar jag nog fortfarande på öppna hav men nuförtiden är det endast för att jag vill det och att isen kommer, det vet jag redan.
Men om rocken jag bär i slutändan är en jag sytt själv eller om jag fått hjälp av någon kommer visa sig när jag går i land till mitt hus, tätt följd av en hägring.