Symbicort och drickyoghurt

Jag pimplar i tidens öppna sår.
Pirayor och mörtar biter efter betet, i dessa farvatten är ingen rädd.
Jag måste få napp, måste få känna känslan av att någon biter tag, hungrigt och vildsint, någon som kämpar för sitt liv eller till den punkt när linan brister och det enda val som finns kvar är att fly för sitt liv.

Gammelgäddan borde offra sig.
Få lugnt i stimmet genom att lugnt träda fram och bita. Tag. I. Betet.
Trots den klara isen så bryts inte tystnaden.
Trots svälten finns ingen hunger.
Trots betet finns ingen spänning.
Trots tålamod finns bara bristande isflak.

Jag har ägnat otaliga sommrar åt att leta efter den finaste masken. Den fetaste, saftigaste, den helt oemotståndliga.
För att trä den på en krok, hänga ut den inför massorna och bara invänta att få se den slitas i bitar av hungriga, vildsinta käftar.
För att mätta magar som utan hunger kurrat alltför länge.
Och nu när högsäsongen är inne så vägras det ändå att kalasa på betet.
Slingrande, vridande, ansträngd. Försöker förgäves komma av kroken som genomborrar.
Det finns inte mer att göra än att acceptera upphängningen och invänta förruttnelsen.

För att fånga hela världen, betet är jag.

I> II << >>

Så nu i en nedsjunken soffa likt en kista tar mina öron mig på en resa genom tidig barndom och latino-tonerna får det att rycka i skrivnerverna.

Att se vägens slut och längta dit är underbart.
Raksträckan slingrar sig rakt fram mot solnedgången där nästa dag börjar och asfaltens alla hägringar blir sanna.
Dock så far jag fram i en farkost med tonade rutor och solskydden är alltid nedfällda i denna bräckliga isbrytare.
Det finns ett mod i att kunna släppa styret, luta sig tillbaka och bara veta att rätt väg finns bakom nästa frontalkrock.
Har du nånsin vågat längta till att kravla ut ur ett vrak så du kan ta dig in i den kommunala ambulansen?
Bortom benbrott och punkterade lungor finns stigar att springa på, lätt luft att andas.
Så trampa gasen i botten, vrid upp volymen, kasta dig i baksätet och invänta tystnaden.
Den känns bättre att inte kunna röra sig när man sprungit tills knäna går ur led än att bara glida från tystnad till tystnad. Du hör inte skillnaden i mörkret.


Nästa steg på resan kan vara det första ut ur ledet och sexskjutaren darrar spänt i sitt hölster i väntan på att få dela de slappa nervtrådarna mellan generalens hjärnhalvor.
I samlad trupp omgrupperas det hejvilt och fältarbetet liknar "Hela havet stormar" när alla förgäves springer runt på brutna anklar i panik för att bli utslängda.
Men allt skulle gå att lösa om någon bara tog sig kragen, ställde sig raklång och vänligt men bestämt slog DJ:en i huvudet med första bästa föremål.

Paus

En paus är per definition ett kortare uppehåll som sedan fortsätter.
"Rast, vila på stället"
Ett stop däremot, är ett slut.
Men att stoppa pausen...
Är det att avbryta tystnaden och förevigt återgå till den tidigare disharmonin?
Hur som helst så dansar jag hellre till oljud än till tystnad, jag skriker hellre på en hel nation än att kväva luften och ansluta mig till den stora gråa våg som mummlade fammlar sig fram mot kärnans centrum i hopp om att hitta öronproppar.

Du vet det där susande ljudet i huvudet när du lägger dig om kvällen?
Det är jag som skriker.

En siffra vars betydelse är allt.

Jag kan minnas varje timme jag åkt mil efter mil i instängda bilar, men varje minut i het passion verkar som bortblåst.
Min välbäddade säng verkar en fakir ha förklätt bara för att ge igen sen jag givit honom en glänsande tia för hans gatukonster.
Du kanske är rustad för strid, men kaos kommer och jag har det uträknat. Jag är redo för kaos.
Livslinjen i två dimensioner, för ett eventuellt utspel är inte att tala om. Såvida det inte skickar en ansökningsblankett först.
Aldrig förr har två motsatser kommit så bra överens.


Alla hålen på mig skapar jag själv för att ha nåt att fylla när småtimmarna smyger sig på. Det är inte lätt att vara betet på en fälla som jagar i avgrunden.

Sila dina kunskaper

Man kan inte fuska fören man lärt sig att spela efter reglerna och ett alias är inte att tala om fören man gjort sig ett namn.
Mina knytnävar svänger som pendlar när dom slås ihop under okontrollerade former och orden som snubblar över varandra i min mun blir en lång lovsång för dig.
Jag försöker samla mig, min tankar och försöker förgäves hålla tungan rätt i mun så du inte ska se när jag slickar mig om läpparna då salivet dränker mig inifrån när första tanken på att förtära dig verbalt blir en manifesterad fixering bakom mitt krackelerade kranie.
Vad har du för rättighet att veckla ut det ihopknycklade papper som rymmer allt jag är?

Att tala om ångest är inte riktigt min grej då jag faktiskt hellre rimmar och helst på ord som skrämmer dig.
Miljöer, ideal, tankar och mord. Det är oftast dessa titlar i blocken som ligger utspridda på mitt bord.
"Att kunna fokusera i stridens hetta" var mer ett konstaterande än ett hot men du skjuter fortfarande skarpt på apan mittemot.
Dessa rader framstår ofta som svammel.
För mycket tankar och på tok för lite tid.
Svammel svammel likt Povel Ramel.
Att skjuta sig själv taktiskt kräver en genomtänkt strid.

Att inte kunna höra andras ord gör att man inte heller lyssnar.
Men att skrika dig hes gör inte att rösterna där inne tystnar.
Så för att förstå vad du själv vill så bör du se dig omkring.
Ramlar du ut ur ledet kommer du att höra: "Givakt! Lystring!"

Att se hur nåt ska låta är en tacksam process och hur det än slutar så var det värt all press det ställde på dig som skapare.
När orden är större än betydelsen och betydelsen större än bläcket som skrev det har skapelsen överskuggat skaparen då han frenetiskt försöker sluta skaka under täcket, försöker skaka av sig känslan av att vara undermålig.

En höjd hand i rummet som doftar krita.
Stora svarta ögon stirrar in i själen på ett litet kreatur som behöver vägledning.
Ett svar som ekar tyst i en skokartong av oväsen.
En meter faller handlöst men målmedvetet mot naglarna som vill krypa in i huden igen.
Smällen överröstar det vita bruset och allt omsveps i en välstämd tystnad.
De kluckande skratten hörs bara mellan små axlars gemenskap och på papper nerklottrade av oro.
När man böjer sig ner för att dricka smutsigt vatten ur en vattenpöl finns bara en tanke som skriven på ögonlocken. Drick. Eller Dö.
Vatten som behövs för att överleva används för att hota om döden.
En ironi, oförstådd av sig själv hörs tydligt i sparken mot revbenen.
Blickar som riktas bort lyser som stora strålkastare över allt ointressant.
"En tia för ditt liv, eller drick tills du dör!"
Kan dom inte fatta, att han dricker för att leva?


Ett skrynkligt papper blåser förbi.

Kaptenen spottar självmord i havet

Besättningen kastar sig överbord i hopp om att kunna rädda fartyget och kvar står en kapten med stormen blänkande i ögonen och nävarna knutna, redo för strid.

Tankar bubblar upp från magen när tiden stannat samtidigt som världen växlar upp en växel, fäller ner visiret, lägger händerna på styret och gör sig beredd att slungas rakt in i väggen vid vägens slut.
Att gå på vägen vid väggens slut...
Vid varje vägs slut finns en vägg. För utan väggen hade inte vägen slutat, men vid väggens slut börjar en väg som leder bort från vägens vägg.

Överexponering leder till avsmak.
Vi ser en tendens att vi spottar inte ut fören det smakat för länge, även om vi njöt redan vid försmaken.
Man kan ju trots inte klandra någon för nyfikenhet men kära du, cyanid smakade likadant både nere i bunkern som för den första poeten som fick nog.
Svälj det som smakar gott vid första tuggan. Avstå det som luktar annorlunda. Spy upp det som experterna säger inte är bra för dig.
Lev säkert och friktionsfritt.
Vi blev matade med giftet redan i bröstmjölken...


I samband med att hjärtat av is smälte i vårsolen under påmpa och ståt, hejaramsor och stadsparader kokade hjärnan över av lufttrycket så innehållet blottades och ingen lämnades oberörd av dess bottenlösa innehåll.
Tomheten att fylla är mer än utmattande. Den är inspirerade.
Att finna sig i sitt omöblerade rum kan vara besvärande, men då är det bara för att det saknas inredning att fylla det med.
Så fyll rummen med minnen, drömmar, tankar, handlingar, åsikter, rädslor och planer så ska du se att blicken inte kliar lika mycket efter något att lägga ögonen på längre.


Det står en cykel och fryser utanför fönstret.
Det finns nattluft som bara väntar på att få andas in i ett par för små lungor.
Det finns tankar som väntar på att bli tänkta.
Det finns möjligheter som väntar på att få bli fångade. Ruvandes i sina bon.
Darrande av iver. Tänk om någon tar oss, tänk om någon tar oss.
Hoppas någon tar oss...


Att skapa chanser är grunden att kunna ta dom.
Chansen skapar sig själv lika mycket som att slumpen skulle existera och vara ett individuellt tänkande.
Chansen för det är minimal.

Ironin finns bara när allt är entydigt.
Så för att slippa att allt tappar värde så bör det skapas en motvikt eller i alla fall något att jämföra situationen mot.
Tänk att endast äga ett tillfälle, ett tillfälle som betyder allt. Så dyker det upp ett kval som sticker hål på världsbilden och skrattar åt hur den pysande dalar mot marken.
Det är inte ett dugg kritiskt...

//
KPT.

Kalenderhjärtat

Stora ord talas med små bokstäver så vi inte ska snubbla över dom viktiga osanningarna som ligger och dräller på stadsbibliotekets golv.
Att klä sig i papper för att skydda sig mot regn har aldrig varit min grej då jag hellre bygger ett hus till mig och mina närmsta när de mörka molnen tornar upp sig.

Att springa genväg till genväg kan vara taktiskt, men ibland måste träden bli betraktade. Annars vissnar deras löv.
Vad trodde du hösten kom ifrån?
Dagarna blir kortare och kortare, vädret kallare, vi börjar springa från en genväg till en annan och träden ser inte längre någon anledning att klä upp sig i sina spröda kvällskostymer så vintern kommer och fryser ner dom som bör frysas ner och håller oss andra i dvala. Fyller gatorna med snövallar så vi inte ska kunna stressa benen av oss när vi inte längre kan, vill, njuta av omgivningen. Och när vi tröttat ut oss själva och varandra tillräckligt mycket börjar vi drömma igen och någon skriker: "Årets första tussilago!"

Likt Spader Kung vänder jag ryggen till och ingen ser längre vem jag är och trollkarlen ler uppmuntrande när du torkar svetten ur pannan.
Vem ska du välja, vem ska du välja?
En död mans han, en kåk eller ska du fortsätta bluffa dig till den identitet din hand representerar?
Synd för dig att Spader Kung är reserverad. Tror det fattas ett par ögon till hjärter fyra...

Frihetens val

Elden har inget samvete.
Hur mycket jag än försöker trötta ut den med bensin och barkflisor så slocknar den inte, inte ens en antydan till att sluta anstränga sig.
Så varför dukar somliga under när jag lägger världen på deras axlar?
Kanske har man bara ett syfte som man alltid kommer att fortsätta brinna för...
Vad vet väl jag, mitt arma fnask? sa prostinnan.

Så fort ärligheten tar vid finns det så mycket plats för lögn i en värld full med vägskäl.
Kartorna leder oss bara upp bakom det där långa ledet vi såg på avstånd, men ironiskt nog så hamnar vi där och våra största problem är helt plötsligt att den bakom kliver oss på hälarna emellanåt. Inte som förut när det enda problemet var att det ibland inte fanns tillräckligt många vägar att välja mellan.

Ord är väldigt vackra.
Både på papper, i munnen, i våra tankar.
Några ord jag gillar är Turban, Hetsjakt, Drälla, Åderlåtning och Skratt.
Det är ord med karaktär, ord med smak och ord som i fel sammanhang kan skapa kaos bland resten av alfabetets sammansättningar.
Lite som väldigt fin sprit.
Dom har legat i våra svalg och lagrats under generationer tills dom fått en sådan kraft att när vi talar dom så berusas vår omgivning av deras slagkraft och innebörd.
Så att svänga sig med fina ord skulle kunna jämföras med att bjuda laget runt tills alla däckat och ingen mer orkar lyssna.

Så om ord hade haft en portvakt hade det "varit bäst för dig att gå hem nu!"

Håll huvudet högt, det är det enda sättet att överleva

Dom dagar när jag på tå är högre än husen som står emellan solen och min döda blick gör att ett halvår av mörker och nedfallna änglar försvinner in under gatstenarna.
Himlens kropp öppnar sig för mig och himlakropparna syns tydligare än nånsin när man blundar.
Att saltvatten skulle vara tyngre än sött måste vara en lögn då regnet släcker evig törst men tårar torkar ut även den vildaste ocean.

Att kunna ta beslut i stridens hetta är minst lika viktigt som att skapa ordning i de laglösas land, lika viktigt och orelevant som att snorta socker i ett desperat hopp om att bli lycklig.

När allt tycks välta framlänges så ser jag undersidan av mina knän när skålarnas innehåll sakta, sakta glider ur sina sköra behållare.
Jag slungas i ultra rapid genom historien men har sånt ofokus att jag inte ser när slutet blir början och början blivit slutet.
Då är det dags att lyssna på den lilla gnagande rösten mellan skulderbladen, i gommen bakom ögonhålorna.
Den har alltid rätt, hur mycket fel den än får på Statistiska Central Byråns tester.
Mörkret är i alla fall inte bländat av sig självt.

Fingertoppskänsla är ett annat ord för eftertänksamhet

Om man tappar greppet kan man skära av sig handen för att kunna hålla sig fast.
När jag sitter på en avbruten gren och blickar ut över min obyggda stad så slår det mig att grunden är viktigare än toppen.
Och DY fyller min stadskärna, så alla husen faller!
Hur i helvete ska jag kunna hålla upp alla samtidigt när jag endast har två armar, två ben, ett på tok för stort huvud och ett glaserat hjärta?

Jo...

Det är det man har kamrater, polare, konkurrenter, medbrottslingar, bekanta, fikapolare och vänner till.
Med knäna under mig, munnen som hostar blod och med brutna armar så slår jag sönder alla masker i min jakt efter mitt ansikte.
Det måste finnas här nånstans.
Jag river mina scheman, sliter av alla kedjor, klipper fallskärmen.
Jag knackar mina egna knäskålar.

Resan är målet, men målet är uppnått sedan länge och hela resan består.
Väntan. Gång. Väntan. Språng.
Att hoppa tar för mycket energi!; skriker fröken. Att hoppas ger energi Tänker jag.
Jag har hoppat tillräckligt, jag vill springa nu.

Sittandes och drömmandes kan man också leva, men jag faller och blundar.
I väntan på att landa.
I väntan på att landa...

Oengagemangets infiltrering

Att skriva utan betydelse är som att vissla.
Det är helt okej att det svävar där, men om man börjar granska det så är det oftast så pass menlöst att det blir störande.
Men att vissla en vacker melodi när man springer hem från stan en regnig dag kan det rädda livet på en mötande fotgängare.
Så att läsa något enkelt, lite smått oengagerade kan nog vara så pass omvälvande att man fortsätter att le den där dagen man inte borde ha gått upp.


Att leva farligt kanske inte är att kasta sig ut för ett stup, men att dra i sitt eget koppel och kliva på sina egna tår är inte så bara som det verkar.
Det kan vara värre än att någon skadar dig.
Med krokar i ansiktet så har jag släpat mig ut över de öppna fälten och nog för att jag njöt så måste jag säga att det gjorde ont.
Det som inte dödar härdar.
Det som härdar kan göra att man känner sig död.
Så balansen mellan väggarna måste upprättas, men att jobba utan händer är så svårt...
Tillbaka till arkitekts-stolen och kontrollera trovärdigheten i skapelsen.

Jag har klivit ut ut rosornas täta klunga och trots att skinnet rivits loss och det blöder så står jag hel och ler mot mig själv vid åkerns början.
Det är en renande känsla att kunna gömma sig i sig själv.


Det blev en ganska söt melodi.