En röst utan luft skulle ha sagt det bättre.

Vad har man att säga när inte munnen tuggar fradga av ansträngning och ögonen inte flimrar av ett nattsvart hat mot ljuset?

Det som logiskt sätt skulle komma ut är jämförbart med öknens tomhet och tupparnas tjut.

En fråga, till det uppenbara?

Pusslet lägger sig och formen börjar mer och mer passa mina klyschigt formade ögon och reflektionen lyser klarare i det vänstra ögats iris.

Hålen in mot själen vidgas, inte av preparat utan av ett rus, bortom räckhåll för döden och det ända som kan hindra min kropps huvudbonad är möjligtvis bristen på fantasi.
Men när fantasier blir verklighet och verkligheten en fantasi, har man då nåt det yttersta?
Var tar vägen slut för din del?

Lustigt det här med en hjärna så radikal och lugn att den inte ens orkar skrika åt sig själv.

Men darra av rädsla, det vågar den!

Patetiska ande, ta fast form och sluta gömma dig i absurda boningar!
Kliv fram och praktisera din magi!
Du har ju trots allt skapat dig själv, ska du inte göra något med din existens?

Veckor blev till dagar och tiden som stod stilla har flyttats längre och längre bort från eftertänksamhetens destruktiva klor.

Jag hoppas dessa dagar tar år på sig att preparera musköterna som ska försvara sig mot ett hav av ambivalenta krigsfångar.

Men nu längtar jag inte mer än att ha spenderat den bästa av tider i mitt liv och bara kunna slappna av i den elektriska stolen för att njuta av det som ska bli mitt livs Grand finalé!


Undrar om vi får plats under samma skinn.
Kommer vi att se på saker med gemensamma ögon eller kommer vi att rymma från våra tortyrkamrar för att kasta oss in i någon annans heliga krig?

Jag hoppas du är så lång att du har överseende med min extrema räckvidd.
Jag vill ju inte att du ska behöva teleskop bara för att se att jag faktiskt står bredvid dig.
Eller än värre, bländas till blindhet av solens strålar hellre än att acceptera det faktum att månen kan du titta på för nöjes skull utan att den kan skada dig. Det är bara en spegel för vad som var.

Vad skulle jag se i din måne?
Och vad ser du i din egen sol?

Får man fråga vad för smärta du kan njuta av?

Smärtan i svärtan.
Smärtan i att låta en olycklig kärlek gå.
Smärtan i att låta ett leende lysa mot en ignorant värld.
Smärtan i att bli arg.

Gör att jag njuter.

Nu är jag på väg tillbaka till den jag gömt bakom ett leende för att lura mitt hjärta att det ska fortsätta slå.
Fast jag får inte tillbaka det fören jag ber snällt, och jag har ingen lust att vara snäll än.

Ett hjärta slängt till en hök med höga tjut.
En dröm inlåst bakom ett rutnät.
En syssla som visar ett sken av den jag ska vara.
En plan som går helt excellent!

Gör mig arg.


Driven av hat och elände som definieras av de ögon som bär mig och du kommer inte känna igen världen när den tid som det måste ta har gått för att jag ska slå igenom höjdarnas pappersfasad och utan en min förvrida verkligheten.

Kom ihåg det.
Det definieras av MINA ögon.
JAG bestämmer.

Släpp det!


*Radikalt samtalsbyte*


Det här blir en mer och mer helig stund för mig då dagarna nu är fyllda av vuxenhet på olika sätt och jag hoppas en dag kunna luta mig tillbaka i min vita gungstol och nynna en klagoramsa i stil med:
"Jag skulle ha passat på att vara ung när jag var det."

För att sedan inse att alla är lika i Guds ögon och att Jesus dog som martyr.
(Don't think funny.)
Men jag hoppas alla bortglömda kaffekoppar och oanvända kondomer kan få plats i ramen med titel: "Saker jag inte ångrar"

På samma gång som jag är glad över att ha det så fullspäckat att sömmarna på mig spricker så blir jag lite besvärad över det faktum att "PRIORITERA" är den enda post-it lappen jag hittar gömd under min kudde.


Jag ska nog lägga i en högväxel och engagera mig på fulltid i detta!
Men då krävs en verklighet som den jag har nu.
Tiden är inne...

Rädda barn räddar rädda barn genom att skrämmas.

Det är lustigt det här med att man kan se sig själv, speglas i någon annans ögon.

Efter några vakna dagar fyllda med möten och saker som för inte allt för lång tid sen endast skulle ha fått mig att förvilla mig ännu mer på moralen och idealens dimhöljda berg.

Den oundvikliga lyckan börjar sakta men självsäkert överta mitt schema och pressa in sig även på hörn där jag inte ens trodde jag hade rum för "allt det där."

Äldre tider lägger sig som skabb över mig, men likt den hudlösa person jag framstår som kryper jag undan och fnissar överlägset åt det skal som aldrig passat mig när det förtärs och löses upp till något som liknar en skugga på trottoaren.

Och så trodde jag att jag inte hade mig själv i ett fast grepp.

Skönt dock att göra upp med sina gamla spöken som hänger likt slemspår över mitt ansikte och har under alltför lång tid fått mig att verka vara den av de två maskerna som representerar människans favorit sätt att uppleva döden på.

Jag kan äntligen säga att det nya har börjat och det gamla satt sina djupa spår i Historieböckerna som samlar damm på den avdelningen av biblioteket som endast jag hittar till.


På senaste tiden har jag haft svårt att släppa en del av mig som likt en cysta hållit mig vid liv och samtidigt omringat mig av den ruttnande stanken av död.
Döden av vårat viktigaste organ.

Och inombords så har jag nog vetat att det var på väg åt detta håll enda sedan tiden bröt isen mellan oss och våra gemensamma skratt ekade ut i tystnad.
Fast samtidigt...
Jag har aldrig varit den som låter nånting falla åt den överskattade makten, Slumpen.

För den finns inte.
Den dog i samband med min systers första skötebarn och har sedan dess granskats noga av alla mina sinnen.

Så när jag fått detta skepp att segla utan att kantra av felplacering av lasten så ska jag banne mig styra den mot mål jag inte vågat ge mig i kast med ens i mina fantasier.
Även om det är där större delen av resan sker.


Hoppas nånting av värde lyckas kramas ur denna ynkliga kropp vars innehåll fräter på parasiternas värdar dygnet runt.

Eld eld eld sats successiv utplåning av själens Origo

Det var det som krävdes för att vända halvmånen i mitt ansikte och faktiskt bara använda nunans kristaller till att reflektera omvärlden.

"Ögonen är fönster till själen"

Själen tittar ut, suckar djupt och kryper lugnt ihop igen.


De senare dagarna har fördrivits i ett relativt trevligt tillstånd och bitarna börjar närma sig rätt händer.
Snart har allt som vetat vart det ska ta vägen nått sitt mål.


Hade jag haft ventiler hade dom gått sönder!
Men nu råkar jag ha "Seppuku" intatuerat på min buk och hela härligheten ligger blottat för allmänheten som trött ser på medan jag febrilt försöker få rätta på de mest vitala organen.


Nu när tornet rest sig och arkitekten stolt kan se ut över världen som han designat så önskar han inget hellre än en terrorist attack!
Oj. oj, oj vilket liv det skulle bli...

Så öronbedövande att allt vi skulle minnas var den tinnitus som ringer i våra öron och så genomgående extremt att våra ögon skulle födas om, vända inåt mot oss själva.

Så jag längtar...


Var den du är för mig, även i detta liv och bli inte den du borde vara. Logiskt sätt.
Nån gång sa jag: "Där logiken tar slut, startar äventyret."
Och jag har börjat förstå vägen på min egen karta till skatten nu.
Den är precis så lång och jobbig som jag vill ha den.

Låt det bli en vandring som får Pilgrimsvandrarna att blekna av solen som lyser fram när dom inte ens förtjänar min skugga längre!


Det är otroligt vilka ansikten jag döljer bakom marknadsföringen av Mig Själv.
Dom kommer väl till pass när de högre makterna vill ta våran identitet och få oss att bli likvärdiga med frukostflingor.

Dags att skrika oss hesa i ren förtjusning till framträdandet av förlamade, stumma, borttappade och upphittade föråldrade papier-maché idoler som endast har två toner på sin skala och mer spackel i sina sprickor än jag fyllt mitt garage med.

Men inte fören jag säger till...

"Universum sover
med jätteörat på tassarna."

Fysikens inverkan på psyket.

Jag vaknade i morse.
Och mådde väldigt, väldigt bra.
Och det höll i sig!

Det är faktiskt så att det sitter kvar än!

Och i den ekande tystnaden drog jag en slutsats.

Så nu blickar jag med ljusa ögon framåt på den ljusa framtiden, blir bländad men försöker vänja mig vid tanken att det är mina ögons ljus som reflekteras på mina kommande stunder.

Så nu stundar ett liv. Och inte en begravning.



Ibland behöver man tappa bort sig helt och hållet innan man inser att man varit hemma hela tiden.

Än en gång så ska jag sluta leva i det jag gjort, det jag ville vara och det jag borde ha varit och ska sätta ner foten, vänligt men bestämt, och dansa runt på platsen en stund.

Jag ser faktiskt ett nyckelhål, format som ett hjärta, men jag har inte hittat nyckeln än. På andra sidan ser det riktigt riktigt oriktigt ut.
Men ändå fint.


Realister blir pessimister och de positiva blir de galna, men ändå så formar sig var och en sin egna verklighet.
Så har ledsna, elaka och deprimerade människor dålig fantasi?

Det är nästan ett påstående.


Sjön ligger still och skriker av inbjudan med sitt svarta anlete med frost i ögonfransarna.

Jag vill mer än gärna kasta mig i, värma upp och plaska runt i vattnet som så många drunknar i.

Natten har inte ens börjat men alla sover utan några planer på att lyssna på klockan som skrikit så den blivit hes.

Jag funderar på ett djur.
Och dess likgiltighet till vår nolltolerans.
Vill den inte delta?

I don't have any drugs, I don't have a woman...

...And I'm sure as hell that I am alone.

Jesus och Connor.
Vad är det för jävla förebilder?
Varför försöka efterlikna två personer som jag vet att jag vill vara men som får mig så långt bort från det som skriker åt mig?

Jag är tom.
Jag är ensam.

Jag är fylld till bredden!
Jag har allt!

Masken spricker upp mer och mitt oslipade ansikte skaver värre nu än nånsin när någon annans ögon blänker i mina hålor.

Jag vet vad jag borde men inte vad jag kan.

Fast jag vet vad jag vill...


Ensamheten tar livet av den död jag ger liv åt när jag har ihjäl ideal efter ideal och moralkakan har aldrig smakat så bittert förr.

Man samtidigt så vet jag att jag läst fel och borde göra om, göra rätt.
Och jag vet hur det ska gå till.
Men verktygen ligger bakom en glasvägg gjord av verkligheten som jag mer än gärna bara går runt men jag fortsätter, envist som en fluga, att försöka hitta hål att ta mig igenom så jag kan flyga fritt och göra mitt.

Det rimmar och allt som rimmar stämmer!

Min dåtid har hamnat framför mig och det som än en gång var en framtid har nu blivit nutid och nutiden har slingrat sig runt sig själv till en obekväm knut som stryper mig mer och mer ju längre jag hänger kvar i den.


Den arma stackare som får ta min kropp i sitt nästa liv bör akta sig för hjärnan som styr lederna åt håll som ingen stått ut i utan att slita bort dom från varandra.


Jag önskar jag kunde släppa hela knölen som förföljer mig från den stunden att jag motvilligt öppnar mina ögon till att jag lättat sluter dom för att slippa uppleva närvaron av det jag skapar.


Inte sagt att det är ett faktum, men känslorna har fått ett dödsryck och fått fart i mitt hjärta som borde ha stannat för arton år sedan.
Känslorna får lemmarna att sakta men säkert ta sig framåt medan kraniet fylls av en medvetenhet som skapar ofokus.

Jag vill ha...

En stundsboll i Sverige kan skapa jordbävning i Kina sa dom.
En tillbaka-hållen tår kan skapa flodvågor i sanningen. Vet jag.

Slå mig.
Slå mig hårt.

Mangla den terror som kryper genom tunnlar av is och balanserar på vågor av spik.
Släpp mig i tomhet och glädje och sy igen mina ögon och förklara det fina in i minsta detalj.

En guldklimp i en flod av lera.

Jag vet vem jag behöver, men väggen är där. Min vägg.

Dags att ta fram släggan!

ANTI-allt! Antingen Nånting Till Ingentinget

Alltet...

I enkla metaforer och ord.

En våg balanserandes på en Pyramid av fyra väggar.

En vägg för Drömmar

En vägg för Måsten

En vägg för Kärlek

En vägg för Mig


Väggarna är byggda av delar, olika stora och olika vitala.

Vågen snurrar, kastar sin skugga över olika sidor och vikar olika mycket beroende på Tiden och Stunden.

Ingen vägg står av sig själv, men alla väggar vill luta över de andra.

En vägg ger ingen tillfredsställelse.
Två väggar resulterar i begär.
Tre väggar skapar utrymme.
Fyra väggar stänger in mig...

Tiden är ett nu och ett helvete.

Helvetet är nu.

Tiden kvar är obetydlig men ovärdelig.
Tiden pressar och glömmer, förskjuter och drömmer.
Tiden finns men ska bort.
Tiden är knapp.

Njutningen är ett måste.
Njutningen är hinder.
Njutningen är ett liv.
Njutningen leder till Min död.


Allt i fyra och fyra i allt.
Filosofin till att tyna bort är inramad och klar för distrubition.

Köp den, ta den, stjäl den och Njutningen ger dig ingen ro.

Sätt . för allt och inse Nuet.