Ett försök att hitta in i den låda jag tänker utanför.

Dig a hole, scratch a wound.
Devestate, shave the head.

As towers rising up, reaching to the skies.
The sky is crumbling down and setting the demise.
An infinite road to walk, no goal to reach.
Just quick stops to fill up. Shut up, you've lost your freedom of speech!

Welters in abundance of heart attacks and sweat
Nightmares and cold shivers. Ready? Dead set!
To divide the parts of nature and particles that match.
Now a way of living, maybe you should stop to scratch?

As veins are pumping gasoline, lungs are filled with silent screams.
A head so blank outside on top, filled with horrors soon to pop.

A smile, a fire. A truth, a liar.
Open fields. Barbed wire.
Brick to brick to brick, a wall.
Holes, and holes enough to fall.

Giant saw, a dried out sea.
Broken mountains, just debris.
Once a lover, now a hater.
Now a playground, soon a crater.

Take this falling star of mine.
Make a wish you'll soon decline.
Our sun will burn for not much longer.
Fighting more should make us stronger.

But then again we perish faster.
Increase in number and disaster.
What if you could take your life.
Make a try to end this strife?

Dig a hole, scratch a wound.
There is no fate, just life ahead.

Fast med stadiga rötter

Med fötterna på jorden kan man nästan känna sina rötter komma slingrande ur marken underifrån längs med benen tills de slutit in hela individen i gammal torkad bark gjort av minnen och förväntningar.

En livsstil dör och en annan tar mig i min hand för att gå längs den förutfattade vägen fram till den slutgiltiga stoppskylten.
Jag behöver ingen förare, jag tar själv rodret med stadigt grepp och styr det här sjunkande skeppet genom storm och oväder mot öppnare hav.

Tusen frågor, ett svar. Vad krävs för att man ska få det svaret?
Ett sökande efter fler ? att räta ut så gräver jag i generationer för att kanske, bara kanske hitta den del av mig själv jag gömde för så längesen.
"Du måste ställa rätt frågor."

När knattrandet slutar hypnotisera och hjärtats puls stressar på är det dags att vända blad. Byta bok eller sticka ut dom ögon som sett för mycket.

En besvikelse av frånvaro gör sig påmind med sin närvaro när maskineriet stannar upp för att genomgå en självservice.
Du kanske inte hade så många skruvar att tappa från första början, trots att din manual beskriver dig som "Den mest unika skapelse sedan unikt skapades."

Dags för det obligatoriska uppvaknandet efter den långa nattens vila.
Dags att visa världen ansiktet bara för att bli ärrad ännu en gång.

Alla ska vi dö en dag. Jag ämnar att förtjäna det!

Titelns tyngd

Jag vill minnas...
Att jag ville minnas...
Det jag munnits.
Att munnar talat och hur munnar talar.
De tallar som fallit, faller inte förgäves.
Och de som föll blev tagna förgivet.
Ett föl får inte springa.
Och genom de springor vi försöker se, ser vi.

I spegelbilden ser jag reflektionerna av min söndertrasade rygg.
Orden som snubblar ut ur min mun slungas genom luften, krockar med väggarna, krackelerar och faller handlöst mot golvet där de spricker för att sedan smulas sönder till en härligt svalkande törstsläckare för alla dagdrömmare i landet där solen alltid lyser men aldrig värmer.
Utan planer men med ett mål slår fötterna mot marken i sin stressade parad som slutar på andra sidan början.
Att vända blad betyder bara att man läser det man inte vill förstå på ett sätt så man inte behöver förklara det.

Under jord, överklass, medelmåtta.
Det högsta slutet på den lägsta början har tagit form bland valkarna i mina händer.
Nu återstår inget utom den spännande vändningen och eftertexterna.

När ska jag sätta . för denna mening?

Massage i ett kamoflerat skyddsrum

Sakta som dagarna gör ett mönster av sin långt sträckta arm öppnas ögonlocken och får hela världen att se in i dom.
När händerna rör sig på ren välvilja och hjärtat har slutat tänka så blir hjärnan en bieffekt som bara surrar för sig själv i ett dammigt kontor väl skyddat i historiens epicentrum.

Kalendern rivs isär och jag lägger bitarna på de platser där dom aldrig borde ha fått ana om att få placeras.
För det är där överraskningarna väntar som ingen förväntar sig att bli överraskad.
Kommande världar kommer få kräla igenom allt som lämnas efter i stora högar av pulserande massor och deras integritet.

Friktionsfri och frikostig blir två motsatser som funkar väldigt bra ihop när man slår dom samman som pendlar i ett rutnät av framtid och målmedvetenhet, trots att det enda sättet att gå är att röra sig framåt.
Jag hänger fast på livets lianer, svingar mig över tid och rum när dåtiden bearbetas av stamträdet och klockan tickar i otakt, dess visare krockar och kugghjulen slipats ner till mjuka sköna cirklar.
För vem vill väl låta sig fastna i ett maskineri där risken för att bli utbytt är högre än alla de drömmar som byggts runt idealet att behålla platsen?

Rörelser och språk flyter samman när musiken tystnat, maten blivit damm och synen dimmats av åtskilliga timmar i ett tillstånd helt ogreppbart.
Trots dessa bedövningar, alla övningar och prövningar som blivit en del av vardagen så snubblar man på nya hinder som är så absurda att det enda du kan göra är att klara dom och sedan aldrig mer skänka dom en tanke.
Jag hoppas du snubblar rätt rejält, ställer dig upp, andas ett djupt andetag och sedan fortsätter din språngmarch på de utspridda kalenderdelarna som vinden förmodligen blåst bort från sitt forna sammanhang och uppställning.
Hoppa än här, än där. Augusti till Decuari, från födelsedöd till namnsafton.

Allt ologiskt är så roligt när man drömmer, allt logiskt gör mig orolig när jag vaknar.

Alt+F4

Ett försök till uttryck tar sig ton med spretiga fingrar och en sadel har utrustats med rostig spik.
En våldtäkt av en själ i en husvagn och lyckan ler mot det sargade andetag som aldrig togs, när världen och åldern kommer krypande upp mot huvudet för att vrida om det tills det inte går att vrida på det.
Så mycket för att bära den skadade på ryggen hem från kriget.

Att gå emot rött, dricka vatten, skrika under psalmläsning.
Saker som är förbjudna men ändå basingredienser i "framgång och lycka"-receptet.
Jag planterade trädet, jag fyllde deras krus.
Det tog tid att anlägga myrvägarna som du snubblar över när paniken tar över i månljusets mörka sken.
Jag förbjöd trädet, jag drack tills jag dog.
De saker jag undviker för att inte bli en del. Av. Receptet.
Se rött som en fin färg, släcka törst, tala ödmjukt med en vän.

Som att springa OS. Fast utan ett mål.
Som att bygga ditt hus. Fast utan tak.
Utan att tänka, framlägga en plan.
Utan att känna, följa sitt hjärta.

Ögonen har vänt sig inåt och stirrar spänt på fostret där inne.
"Ska han födas och kommer han att klara sig?"
Munnen säger inte vad öronen vill höra, och händerna är i osynk med sitt förutbestämda mönster.
"Bryt dina ben och låt märgen bli något nytt."
Benen går åt olika håll men med samma kropp, ryggraden har givit upp men impulserna består.

Stå ut i öknen och håll fast vid dig själv när sandstormen yr.
Håll huvudet högt när vågorna stjälper båten, för Sand och Vatten är Dy.
Och där kan man inte andas alls...

Heligheten i att begå helgerån mot sina egna gudar.
Myrvägarna leder faktiskt någonstans.

Symbicort och drickyoghurt

Jag pimplar i tidens öppna sår.
Pirayor och mörtar biter efter betet, i dessa farvatten är ingen rädd.
Jag måste få napp, måste få känna känslan av att någon biter tag, hungrigt och vildsint, någon som kämpar för sitt liv eller till den punkt när linan brister och det enda val som finns kvar är att fly för sitt liv.

Gammelgäddan borde offra sig.
Få lugnt i stimmet genom att lugnt träda fram och bita. Tag. I. Betet.
Trots den klara isen så bryts inte tystnaden.
Trots svälten finns ingen hunger.
Trots betet finns ingen spänning.
Trots tålamod finns bara bristande isflak.

Jag har ägnat otaliga sommrar åt att leta efter den finaste masken. Den fetaste, saftigaste, den helt oemotståndliga.
För att trä den på en krok, hänga ut den inför massorna och bara invänta att få se den slitas i bitar av hungriga, vildsinta käftar.
För att mätta magar som utan hunger kurrat alltför länge.
Och nu när högsäsongen är inne så vägras det ändå att kalasa på betet.
Slingrande, vridande, ansträngd. Försöker förgäves komma av kroken som genomborrar.
Det finns inte mer att göra än att acceptera upphängningen och invänta förruttnelsen.

För att fånga hela världen, betet är jag.

I> II << >>

Så nu i en nedsjunken soffa likt en kista tar mina öron mig på en resa genom tidig barndom och latino-tonerna får det att rycka i skrivnerverna.

Att se vägens slut och längta dit är underbart.
Raksträckan slingrar sig rakt fram mot solnedgången där nästa dag börjar och asfaltens alla hägringar blir sanna.
Dock så far jag fram i en farkost med tonade rutor och solskydden är alltid nedfällda i denna bräckliga isbrytare.
Det finns ett mod i att kunna släppa styret, luta sig tillbaka och bara veta att rätt väg finns bakom nästa frontalkrock.
Har du nånsin vågat längta till att kravla ut ur ett vrak så du kan ta dig in i den kommunala ambulansen?
Bortom benbrott och punkterade lungor finns stigar att springa på, lätt luft att andas.
Så trampa gasen i botten, vrid upp volymen, kasta dig i baksätet och invänta tystnaden.
Den känns bättre att inte kunna röra sig när man sprungit tills knäna går ur led än att bara glida från tystnad till tystnad. Du hör inte skillnaden i mörkret.


Nästa steg på resan kan vara det första ut ur ledet och sexskjutaren darrar spänt i sitt hölster i väntan på att få dela de slappa nervtrådarna mellan generalens hjärnhalvor.
I samlad trupp omgrupperas det hejvilt och fältarbetet liknar "Hela havet stormar" när alla förgäves springer runt på brutna anklar i panik för att bli utslängda.
Men allt skulle gå att lösa om någon bara tog sig kragen, ställde sig raklång och vänligt men bestämt slog DJ:en i huvudet med första bästa föremål.

Paus

En paus är per definition ett kortare uppehåll som sedan fortsätter.
"Rast, vila på stället"
Ett stop däremot, är ett slut.
Men att stoppa pausen...
Är det att avbryta tystnaden och förevigt återgå till den tidigare disharmonin?
Hur som helst så dansar jag hellre till oljud än till tystnad, jag skriker hellre på en hel nation än att kväva luften och ansluta mig till den stora gråa våg som mummlade fammlar sig fram mot kärnans centrum i hopp om att hitta öronproppar.

Du vet det där susande ljudet i huvudet när du lägger dig om kvällen?
Det är jag som skriker.

En siffra vars betydelse är allt.

Jag kan minnas varje timme jag åkt mil efter mil i instängda bilar, men varje minut i het passion verkar som bortblåst.
Min välbäddade säng verkar en fakir ha förklätt bara för att ge igen sen jag givit honom en glänsande tia för hans gatukonster.
Du kanske är rustad för strid, men kaos kommer och jag har det uträknat. Jag är redo för kaos.
Livslinjen i två dimensioner, för ett eventuellt utspel är inte att tala om. Såvida det inte skickar en ansökningsblankett först.
Aldrig förr har två motsatser kommit så bra överens.


Alla hålen på mig skapar jag själv för att ha nåt att fylla när småtimmarna smyger sig på. Det är inte lätt att vara betet på en fälla som jagar i avgrunden.

Sila dina kunskaper

Man kan inte fuska fören man lärt sig att spela efter reglerna och ett alias är inte att tala om fören man gjort sig ett namn.
Mina knytnävar svänger som pendlar när dom slås ihop under okontrollerade former och orden som snubblar över varandra i min mun blir en lång lovsång för dig.
Jag försöker samla mig, min tankar och försöker förgäves hålla tungan rätt i mun så du inte ska se när jag slickar mig om läpparna då salivet dränker mig inifrån när första tanken på att förtära dig verbalt blir en manifesterad fixering bakom mitt krackelerade kranie.
Vad har du för rättighet att veckla ut det ihopknycklade papper som rymmer allt jag är?

Att tala om ångest är inte riktigt min grej då jag faktiskt hellre rimmar och helst på ord som skrämmer dig.
Miljöer, ideal, tankar och mord. Det är oftast dessa titlar i blocken som ligger utspridda på mitt bord.
"Att kunna fokusera i stridens hetta" var mer ett konstaterande än ett hot men du skjuter fortfarande skarpt på apan mittemot.
Dessa rader framstår ofta som svammel.
För mycket tankar och på tok för lite tid.
Svammel svammel likt Povel Ramel.
Att skjuta sig själv taktiskt kräver en genomtänkt strid.

Att inte kunna höra andras ord gör att man inte heller lyssnar.
Men att skrika dig hes gör inte att rösterna där inne tystnar.
Så för att förstå vad du själv vill så bör du se dig omkring.
Ramlar du ut ur ledet kommer du att höra: "Givakt! Lystring!"

Att se hur nåt ska låta är en tacksam process och hur det än slutar så var det värt all press det ställde på dig som skapare.
När orden är större än betydelsen och betydelsen större än bläcket som skrev det har skapelsen överskuggat skaparen då han frenetiskt försöker sluta skaka under täcket, försöker skaka av sig känslan av att vara undermålig.

En höjd hand i rummet som doftar krita.
Stora svarta ögon stirrar in i själen på ett litet kreatur som behöver vägledning.
Ett svar som ekar tyst i en skokartong av oväsen.
En meter faller handlöst men målmedvetet mot naglarna som vill krypa in i huden igen.
Smällen överröstar det vita bruset och allt omsveps i en välstämd tystnad.
De kluckande skratten hörs bara mellan små axlars gemenskap och på papper nerklottrade av oro.
När man böjer sig ner för att dricka smutsigt vatten ur en vattenpöl finns bara en tanke som skriven på ögonlocken. Drick. Eller Dö.
Vatten som behövs för att överleva används för att hota om döden.
En ironi, oförstådd av sig själv hörs tydligt i sparken mot revbenen.
Blickar som riktas bort lyser som stora strålkastare över allt ointressant.
"En tia för ditt liv, eller drick tills du dör!"
Kan dom inte fatta, att han dricker för att leva?


Ett skrynkligt papper blåser förbi.

Kaptenen spottar självmord i havet

Besättningen kastar sig överbord i hopp om att kunna rädda fartyget och kvar står en kapten med stormen blänkande i ögonen och nävarna knutna, redo för strid.

Tankar bubblar upp från magen när tiden stannat samtidigt som världen växlar upp en växel, fäller ner visiret, lägger händerna på styret och gör sig beredd att slungas rakt in i väggen vid vägens slut.
Att gå på vägen vid väggens slut...
Vid varje vägs slut finns en vägg. För utan väggen hade inte vägen slutat, men vid väggens slut börjar en väg som leder bort från vägens vägg.

Överexponering leder till avsmak.
Vi ser en tendens att vi spottar inte ut fören det smakat för länge, även om vi njöt redan vid försmaken.
Man kan ju trots inte klandra någon för nyfikenhet men kära du, cyanid smakade likadant både nere i bunkern som för den första poeten som fick nog.
Svälj det som smakar gott vid första tuggan. Avstå det som luktar annorlunda. Spy upp det som experterna säger inte är bra för dig.
Lev säkert och friktionsfritt.
Vi blev matade med giftet redan i bröstmjölken...


I samband med att hjärtat av is smälte i vårsolen under påmpa och ståt, hejaramsor och stadsparader kokade hjärnan över av lufttrycket så innehållet blottades och ingen lämnades oberörd av dess bottenlösa innehåll.
Tomheten att fylla är mer än utmattande. Den är inspirerade.
Att finna sig i sitt omöblerade rum kan vara besvärande, men då är det bara för att det saknas inredning att fylla det med.
Så fyll rummen med minnen, drömmar, tankar, handlingar, åsikter, rädslor och planer så ska du se att blicken inte kliar lika mycket efter något att lägga ögonen på längre.


Det står en cykel och fryser utanför fönstret.
Det finns nattluft som bara väntar på att få andas in i ett par för små lungor.
Det finns tankar som väntar på att bli tänkta.
Det finns möjligheter som väntar på att få bli fångade. Ruvandes i sina bon.
Darrande av iver. Tänk om någon tar oss, tänk om någon tar oss.
Hoppas någon tar oss...


Att skapa chanser är grunden att kunna ta dom.
Chansen skapar sig själv lika mycket som att slumpen skulle existera och vara ett individuellt tänkande.
Chansen för det är minimal.

Ironin finns bara när allt är entydigt.
Så för att slippa att allt tappar värde så bör det skapas en motvikt eller i alla fall något att jämföra situationen mot.
Tänk att endast äga ett tillfälle, ett tillfälle som betyder allt. Så dyker det upp ett kval som sticker hål på världsbilden och skrattar åt hur den pysande dalar mot marken.
Det är inte ett dugg kritiskt...

//
KPT.