Isolerad i oändligheten

Fjättrad till friheten sjunker jag sakta till botten av verkligheten i hopp om att finna luft.
En välriktad spark mot mina sinnens kravallpoliser.
En heimlichmanöver på en alltför späd varelse.
Vakna. Vakna, snälla vakna då. VAKNA!
Söker efter tecken på liv, känner efter puls.
Känner...

Och där, en liten ryckning i ögonlocket.
Det går att rädda det här.
"Stäng dörrarna, låt det inte flyga iväg!"

Förbannat.

Ur askan i elden.
Mer som: ur porslinsskåpet och ner i dyn.
Men den här gången kan jag inte skrubba bort den, det sitter på insidan.
Eller snarare bristen på insida.

Låt det vara dy. Låt det vara lava!
Skrik och sprängs i tusen bomber!
Rulla. I. Dyn.

Ge det en månad eller två så ska nog smutsen vara oskiljaktig mig.

Kalkylera fallet, kan du ekvationen för ett århundrande att leva kaos i en sekund?
Retsamt nog så stod svaret på klippkanten.
Har du lutat dig för långt ut?

Ricochet

Att livet går i cykler gör att det går sönder och cirklar cirkulerar runt min runda boning och när hålen öppnas faller jag uppåt. En polerad yta och ett innehållslöst innanmäte. Jag saknar kontakten som jag skapat och sedan länge tappat bort...

En mössa av hår och kläder av hud

Ett skapat skal är trots allt en skapelse och ett försök att skala slutar i skrapande.
Låt inte masken växa fast på ditt ansikte.

Iförd en kostym av död och förundran fastnar jag i ett liv av tristess och fredagsruset kommer utifrån och bedövar dom sinnen som skriker efter aktivitet.

En föreställning om hur allt ska vara kan inte försvara eller ge några svar på varför allt blivit som det blivit när sökandet efter ett jag som inte vågar erkänna sig själv blir till en identitet och ett levnadssätt.
Här vill jag leva, här vill jag dö.
Här vill jag leva, här vill jag dö.
Här vill jag leva, här vill jag dö.
Här vill jag leva, helst vill jag dö.

Välkommen! Stig in i mitt liv, här har vi mig mig mig och dig.
Jag ska inte hymla med det faktum att jag behöver dig för att fylla ut mig nu när jag tappat bort mig i allt det jag varit.
Så egentligen vet jag vart jag var jag är, jag vill bara inte veta av mig.
Inte så länge du är kvar i mig vill säga...

Ett mål på den oändliga stigen nu när jag fått huvudet över all Dy gör att kroppen springer snabbare efter hägringen som så länge vältrat sig i smutsen.
Så några snabba manövreringar till och jag kommer kunna lägga plattan i mattan och skjuta skarpt.

För vem vill väl åka på äventyr i sin egen bakgård?

Ett försök att hitta in i den låda jag tänker utanför.

Dig a hole, scratch a wound.
Devestate, shave the head.

As towers rising up, reaching to the skies.
The sky is crumbling down and setting the demise.
An infinite road to walk, no goal to reach.
Just quick stops to fill up. Shut up, you've lost your freedom of speech!

Welters in abundance of heart attacks and sweat
Nightmares and cold shivers. Ready? Dead set!
To divide the parts of nature and particles that match.
Now a way of living, maybe you should stop to scratch?

As veins are pumping gasoline, lungs are filled with silent screams.
A head so blank outside on top, filled with horrors soon to pop.

A smile, a fire. A truth, a liar.
Open fields. Barbed wire.
Brick to brick to brick, a wall.
Holes, and holes enough to fall.

Giant saw, a dried out sea.
Broken mountains, just debris.
Once a lover, now a hater.
Now a playground, soon a crater.

Take this falling star of mine.
Make a wish you'll soon decline.
Our sun will burn for not much longer.
Fighting more should make us stronger.

But then again we perish faster.
Increase in number and disaster.
What if you could take your life.
Make a try to end this strife?

Dig a hole, scratch a wound.
There is no fate, just life ahead.

Fast med stadiga rötter

Med fötterna på jorden kan man nästan känna sina rötter komma slingrande ur marken underifrån längs med benen tills de slutit in hela individen i gammal torkad bark gjort av minnen och förväntningar.

En livsstil dör och en annan tar mig i min hand för att gå längs den förutfattade vägen fram till den slutgiltiga stoppskylten.
Jag behöver ingen förare, jag tar själv rodret med stadigt grepp och styr det här sjunkande skeppet genom storm och oväder mot öppnare hav.

Tusen frågor, ett svar. Vad krävs för att man ska få det svaret?
Ett sökande efter fler ? att räta ut så gräver jag i generationer för att kanske, bara kanske hitta den del av mig själv jag gömde för så längesen.
"Du måste ställa rätt frågor."

När knattrandet slutar hypnotisera och hjärtats puls stressar på är det dags att vända blad. Byta bok eller sticka ut dom ögon som sett för mycket.

En besvikelse av frånvaro gör sig påmind med sin närvaro när maskineriet stannar upp för att genomgå en självservice.
Du kanske inte hade så många skruvar att tappa från första början, trots att din manual beskriver dig som "Den mest unika skapelse sedan unikt skapades."

Dags för det obligatoriska uppvaknandet efter den långa nattens vila.
Dags att visa världen ansiktet bara för att bli ärrad ännu en gång.

Alla ska vi dö en dag. Jag ämnar att förtjäna det!

Titelns tyngd

Jag vill minnas...
Att jag ville minnas...
Det jag munnits.
Att munnar talat och hur munnar talar.
De tallar som fallit, faller inte förgäves.
Och de som föll blev tagna förgivet.
Ett föl får inte springa.
Och genom de springor vi försöker se, ser vi.

I spegelbilden ser jag reflektionerna av min söndertrasade rygg.
Orden som snubblar ut ur min mun slungas genom luften, krockar med väggarna, krackelerar och faller handlöst mot golvet där de spricker för att sedan smulas sönder till en härligt svalkande törstsläckare för alla dagdrömmare i landet där solen alltid lyser men aldrig värmer.
Utan planer men med ett mål slår fötterna mot marken i sin stressade parad som slutar på andra sidan början.
Att vända blad betyder bara att man läser det man inte vill förstå på ett sätt så man inte behöver förklara det.

Under jord, överklass, medelmåtta.
Det högsta slutet på den lägsta början har tagit form bland valkarna i mina händer.
Nu återstår inget utom den spännande vändningen och eftertexterna.

När ska jag sätta . för denna mening?

Massage i ett kamoflerat skyddsrum

Sakta som dagarna gör ett mönster av sin långt sträckta arm öppnas ögonlocken och får hela världen att se in i dom.
När händerna rör sig på ren välvilja och hjärtat har slutat tänka så blir hjärnan en bieffekt som bara surrar för sig själv i ett dammigt kontor väl skyddat i historiens epicentrum.

Kalendern rivs isär och jag lägger bitarna på de platser där dom aldrig borde ha fått ana om att få placeras.
För det är där överraskningarna väntar som ingen förväntar sig att bli överraskad.
Kommande världar kommer få kräla igenom allt som lämnas efter i stora högar av pulserande massor och deras integritet.

Friktionsfri och frikostig blir två motsatser som funkar väldigt bra ihop när man slår dom samman som pendlar i ett rutnät av framtid och målmedvetenhet, trots att det enda sättet att gå är att röra sig framåt.
Jag hänger fast på livets lianer, svingar mig över tid och rum när dåtiden bearbetas av stamträdet och klockan tickar i otakt, dess visare krockar och kugghjulen slipats ner till mjuka sköna cirklar.
För vem vill väl låta sig fastna i ett maskineri där risken för att bli utbytt är högre än alla de drömmar som byggts runt idealet att behålla platsen?

Rörelser och språk flyter samman när musiken tystnat, maten blivit damm och synen dimmats av åtskilliga timmar i ett tillstånd helt ogreppbart.
Trots dessa bedövningar, alla övningar och prövningar som blivit en del av vardagen så snubblar man på nya hinder som är så absurda att det enda du kan göra är att klara dom och sedan aldrig mer skänka dom en tanke.
Jag hoppas du snubblar rätt rejält, ställer dig upp, andas ett djupt andetag och sedan fortsätter din språngmarch på de utspridda kalenderdelarna som vinden förmodligen blåst bort från sitt forna sammanhang och uppställning.
Hoppa än här, än där. Augusti till Decuari, från födelsedöd till namnsafton.

Allt ologiskt är så roligt när man drömmer, allt logiskt gör mig orolig när jag vaknar.

Alt+F4

Ett försök till uttryck tar sig ton med spretiga fingrar och en sadel har utrustats med rostig spik.
En våldtäkt av en själ i en husvagn och lyckan ler mot det sargade andetag som aldrig togs, när världen och åldern kommer krypande upp mot huvudet för att vrida om det tills det inte går att vrida på det.
Så mycket för att bära den skadade på ryggen hem från kriget.

Att gå emot rött, dricka vatten, skrika under psalmläsning.
Saker som är förbjudna men ändå basingredienser i "framgång och lycka"-receptet.
Jag planterade trädet, jag fyllde deras krus.
Det tog tid att anlägga myrvägarna som du snubblar över när paniken tar över i månljusets mörka sken.
Jag förbjöd trädet, jag drack tills jag dog.
De saker jag undviker för att inte bli en del. Av. Receptet.
Se rött som en fin färg, släcka törst, tala ödmjukt med en vän.

Som att springa OS. Fast utan ett mål.
Som att bygga ditt hus. Fast utan tak.
Utan att tänka, framlägga en plan.
Utan att känna, följa sitt hjärta.

Ögonen har vänt sig inåt och stirrar spänt på fostret där inne.
"Ska han födas och kommer han att klara sig?"
Munnen säger inte vad öronen vill höra, och händerna är i osynk med sitt förutbestämda mönster.
"Bryt dina ben och låt märgen bli något nytt."
Benen går åt olika håll men med samma kropp, ryggraden har givit upp men impulserna består.

Stå ut i öknen och håll fast vid dig själv när sandstormen yr.
Håll huvudet högt när vågorna stjälper båten, för Sand och Vatten är Dy.
Och där kan man inte andas alls...

Heligheten i att begå helgerån mot sina egna gudar.
Myrvägarna leder faktiskt någonstans.

Symbicort och drickyoghurt

Jag pimplar i tidens öppna sår.
Pirayor och mörtar biter efter betet, i dessa farvatten är ingen rädd.
Jag måste få napp, måste få känna känslan av att någon biter tag, hungrigt och vildsint, någon som kämpar för sitt liv eller till den punkt när linan brister och det enda val som finns kvar är att fly för sitt liv.

Gammelgäddan borde offra sig.
Få lugnt i stimmet genom att lugnt träda fram och bita. Tag. I. Betet.
Trots den klara isen så bryts inte tystnaden.
Trots svälten finns ingen hunger.
Trots betet finns ingen spänning.
Trots tålamod finns bara bristande isflak.

Jag har ägnat otaliga sommrar åt att leta efter den finaste masken. Den fetaste, saftigaste, den helt oemotståndliga.
För att trä den på en krok, hänga ut den inför massorna och bara invänta att få se den slitas i bitar av hungriga, vildsinta käftar.
För att mätta magar som utan hunger kurrat alltför länge.
Och nu när högsäsongen är inne så vägras det ändå att kalasa på betet.
Slingrande, vridande, ansträngd. Försöker förgäves komma av kroken som genomborrar.
Det finns inte mer att göra än att acceptera upphängningen och invänta förruttnelsen.

För att fånga hela världen, betet är jag.

I> II << >>

Så nu i en nedsjunken soffa likt en kista tar mina öron mig på en resa genom tidig barndom och latino-tonerna får det att rycka i skrivnerverna.

Att se vägens slut och längta dit är underbart.
Raksträckan slingrar sig rakt fram mot solnedgången där nästa dag börjar och asfaltens alla hägringar blir sanna.
Dock så far jag fram i en farkost med tonade rutor och solskydden är alltid nedfällda i denna bräckliga isbrytare.
Det finns ett mod i att kunna släppa styret, luta sig tillbaka och bara veta att rätt väg finns bakom nästa frontalkrock.
Har du nånsin vågat längta till att kravla ut ur ett vrak så du kan ta dig in i den kommunala ambulansen?
Bortom benbrott och punkterade lungor finns stigar att springa på, lätt luft att andas.
Så trampa gasen i botten, vrid upp volymen, kasta dig i baksätet och invänta tystnaden.
Den känns bättre att inte kunna röra sig när man sprungit tills knäna går ur led än att bara glida från tystnad till tystnad. Du hör inte skillnaden i mörkret.


Nästa steg på resan kan vara det första ut ur ledet och sexskjutaren darrar spänt i sitt hölster i väntan på att få dela de slappa nervtrådarna mellan generalens hjärnhalvor.
I samlad trupp omgrupperas det hejvilt och fältarbetet liknar "Hela havet stormar" när alla förgäves springer runt på brutna anklar i panik för att bli utslängda.
Men allt skulle gå att lösa om någon bara tog sig kragen, ställde sig raklång och vänligt men bestämt slog DJ:en i huvudet med första bästa föremål.

Paus

En paus är per definition ett kortare uppehåll som sedan fortsätter.
"Rast, vila på stället"
Ett stop däremot, är ett slut.
Men att stoppa pausen...
Är det att avbryta tystnaden och förevigt återgå till den tidigare disharmonin?
Hur som helst så dansar jag hellre till oljud än till tystnad, jag skriker hellre på en hel nation än att kväva luften och ansluta mig till den stora gråa våg som mummlade fammlar sig fram mot kärnans centrum i hopp om att hitta öronproppar.

Du vet det där susande ljudet i huvudet när du lägger dig om kvällen?
Det är jag som skriker.