Jag kan lura mina ögon genom att röra med handen framför dom.

Har man nån gång varit rastlös har man funnit sig på ett tåg.
Ett tåg utan speciell destination utom just där det är där och då.
Då är det lätt att man på hållplatserna tror att man rör sig när ett annat tåg ger sig av mot samma slutstation som alltid men med nya människor i bagaget.

Nån form av optisk illusion eller rent av önsketänkande?

Själv vet jag att jag hamnar lite där jag vill genom att vifta lite nonchalant med högerhanden och blinka hastigt.
Då verkar helt plötsligt samma gamla vanliga stad och samma krokiga rutnät som ett rullskridskodisco med splittercore till soundtrack.

Jag gillar att kliva på lik, dom skriker i alla fall inte när man trampar dom på tårna.
Så för att leva med mig måste man vara beredd på att mäta sina krafter.
Jag skulle nog slå ihjäl mig om jag fick lov att vara med mig dygnet runt...
Som tur är så har man flera ansikten med olika specialiteter så jag tröttnar inte på mitt eget i alla fall.

Hur vet man vem man själv är?

Jag hittade mig själv en gång, men det var bland det tråkigaste jag gjort så jag gick därifrån och täckte igen alla spår efter mig.
Kanske en dag i framtiden får jag återvända dit då det röda trädet växt till sig och bär mer välsmakande frukt.

Likt en sockerkick sparkas jag upp och ner i resonemang men står ändå offside och småler för mig själv, för att hur mycket jag än gnäller på båren därifrån så vet jag att utan spelplanen hade jag också bara varit en av dom där.
Rodney.


Min kompass pekar inte mot norr nu, den går rakt fram oavsett om jag lagt huvudet på en kudde gjort av dy.
Vilket är väldigt skönt dock!
För en än gång, även blåmärken kan kittlas.

Nej nu svamlar jag!
Möten kräver närvaro, annars blir det distanser och leder bara till att synen förvrängs.

Ta vara på löven, du kommer sakna detta år redan vid årsskiftet!

...Och ur träsket steg han och med sig drog han allt det som så många tidigare gått ner sig i för att försvinna för alltid.

Inne i feberfrossan så hittar man svar på frågor man inte trodde man undrar över, frågor som passar till svaren man sedan länge haft och framföra allt, en hel del nya frågor.

Livets vågor härjar vilt, trots att en kall vind börjat svepa in över havet där jag färdas och jag känner på mig att när allt frusit till kommer jag att kunna gå i land.
Trots att jag helst färdas på öppna vatten så finns det inget som gör mig så lugn och kreativ som att ha lite fast mark under mina fötter.

Men det är väl som en hägring.
Det övertygar om dess existens bara för att försvinna ut i min ögonvrå när man rör sig mot det.
Det vore fint med att få agera det som sveper förbi när man minst anar det och det som ger förhoppningar om ett slut på den öken många vandrar i.
Men jag skulle vara världens sämsta synvilla för att så fort nån flyttar sig närmare så skulle jag bara växa framför deras ögon så att när dom tror att dom kommit fram egentligen står mitt i det.

Det där med vuxenlekar har aldrig varit min grej riktigt...
Jag bygger hus med raka rör, öppna dörrar och fönster där solen alltid skiner!
Jag bygger gärna men inte ofta, såvida det inte är ett beställningsjobb och jag vet att det kommer att gynna min bussiness.
Har jag en gång sagt att jag ska fixa boende till er alla så håller jag det!
Jag tänker inte låta er hållas fängslade i era lådor.


För att rikta spegeln åt rätt håll så har jag insett att min reflektion börjat lösas upp under de kemikalier som stavas Åtaganden, Dy och Brist.
Det vore skönt om nån kunde tänka sig offra sju år av olycka för att krossa den bilden och sätta ihop den som den ska vara.
Med ljusa ögon, fingertoppar som kliar efter äventyr, en mun som ger guld i mer än morgonstund och ett humör som sticker ut som taggar på en idol-bild fastnaglad på ett kors.

För var tog pojken med så många mittenfingrar att han ibland inte orkade hålla upp dom alla samtidigt vägen?
Lärde han sig kanske att skapa med dom händerna som så många trampat på?
Kanske insåg han att blickar kan mörda och att ett tyst flin skapar mer otrygghet en hel bok full med glåpord.
Vad vet väl jag?
Jag som inte har mer självinsikt än det som reflekteras i andras ögon.

Hade jag kunnat hade jag slitit sönder Dåtiden, sytt fast dom bitar som föreställer kladdkakor, anti-depp mediciner och använda kondomer i ett rum smyckat med tonårs förebilder på den blanka trasa jag kallar Nutid men som jag onekligen, oavsiktligt eller ens obemärkt kommer att se på som en rock av gyllene sammet.

Tillfällen...
Tillfällen och chanser.
Som man tagit, undvikit, missat eller på nåt sätt avsiktligt eller oavsiktligt berörts av.
Jag vet inte riktigt hur ett tillfälle föds, men jag tror bestämt att det har nåt med mig att göra.
Det finns liksom inte på kartan att allt som hänt har berott på något eller någon annan såvida jag inte lagt stunden i deras händer.

För när allt kommer omkring så seglar jag nog fortfarande på öppna hav men nuförtiden är det endast för att jag vill det och att isen kommer, det vet jag redan.
Men om rocken jag bär i slutändan är en jag sytt själv eller om jag fått hjälp av någon kommer visa sig när jag går i land till mitt hus, tätt följd av en hägring.