Jag kan lura mina ögon genom att röra med handen framför dom.

Har man nån gång varit rastlös har man funnit sig på ett tåg.
Ett tåg utan speciell destination utom just där det är där och då.
Då är det lätt att man på hållplatserna tror att man rör sig när ett annat tåg ger sig av mot samma slutstation som alltid men med nya människor i bagaget.

Nån form av optisk illusion eller rent av önsketänkande?

Själv vet jag att jag hamnar lite där jag vill genom att vifta lite nonchalant med högerhanden och blinka hastigt.
Då verkar helt plötsligt samma gamla vanliga stad och samma krokiga rutnät som ett rullskridskodisco med splittercore till soundtrack.

Jag gillar att kliva på lik, dom skriker i alla fall inte när man trampar dom på tårna.
Så för att leva med mig måste man vara beredd på att mäta sina krafter.
Jag skulle nog slå ihjäl mig om jag fick lov att vara med mig dygnet runt...
Som tur är så har man flera ansikten med olika specialiteter så jag tröttnar inte på mitt eget i alla fall.

Hur vet man vem man själv är?

Jag hittade mig själv en gång, men det var bland det tråkigaste jag gjort så jag gick därifrån och täckte igen alla spår efter mig.
Kanske en dag i framtiden får jag återvända dit då det röda trädet växt till sig och bär mer välsmakande frukt.

Likt en sockerkick sparkas jag upp och ner i resonemang men står ändå offside och småler för mig själv, för att hur mycket jag än gnäller på båren därifrån så vet jag att utan spelplanen hade jag också bara varit en av dom där.
Rodney.


Min kompass pekar inte mot norr nu, den går rakt fram oavsett om jag lagt huvudet på en kudde gjort av dy.
Vilket är väldigt skönt dock!
För en än gång, även blåmärken kan kittlas.

Nej nu svamlar jag!
Möten kräver närvaro, annars blir det distanser och leder bara till att synen förvrängs.

Ta vara på löven, du kommer sakna detta år redan vid årsskiftet!