Symbicort och drickyoghurt

Jag pimplar i tidens öppna sår.
Pirayor och mörtar biter efter betet, i dessa farvatten är ingen rädd.
Jag måste få napp, måste få känna känslan av att någon biter tag, hungrigt och vildsint, någon som kämpar för sitt liv eller till den punkt när linan brister och det enda val som finns kvar är att fly för sitt liv.

Gammelgäddan borde offra sig.
Få lugnt i stimmet genom att lugnt träda fram och bita. Tag. I. Betet.
Trots den klara isen så bryts inte tystnaden.
Trots svälten finns ingen hunger.
Trots betet finns ingen spänning.
Trots tålamod finns bara bristande isflak.

Jag har ägnat otaliga sommrar åt att leta efter den finaste masken. Den fetaste, saftigaste, den helt oemotståndliga.
För att trä den på en krok, hänga ut den inför massorna och bara invänta att få se den slitas i bitar av hungriga, vildsinta käftar.
För att mätta magar som utan hunger kurrat alltför länge.
Och nu när högsäsongen är inne så vägras det ändå att kalasa på betet.
Slingrande, vridande, ansträngd. Försöker förgäves komma av kroken som genomborrar.
Det finns inte mer att göra än att acceptera upphängningen och invänta förruttnelsen.

För att fånga hela världen, betet är jag.

I> II << >>

Så nu i en nedsjunken soffa likt en kista tar mina öron mig på en resa genom tidig barndom och latino-tonerna får det att rycka i skrivnerverna.

Att se vägens slut och längta dit är underbart.
Raksträckan slingrar sig rakt fram mot solnedgången där nästa dag börjar och asfaltens alla hägringar blir sanna.
Dock så far jag fram i en farkost med tonade rutor och solskydden är alltid nedfällda i denna bräckliga isbrytare.
Det finns ett mod i att kunna släppa styret, luta sig tillbaka och bara veta att rätt väg finns bakom nästa frontalkrock.
Har du nånsin vågat längta till att kravla ut ur ett vrak så du kan ta dig in i den kommunala ambulansen?
Bortom benbrott och punkterade lungor finns stigar att springa på, lätt luft att andas.
Så trampa gasen i botten, vrid upp volymen, kasta dig i baksätet och invänta tystnaden.
Den känns bättre att inte kunna röra sig när man sprungit tills knäna går ur led än att bara glida från tystnad till tystnad. Du hör inte skillnaden i mörkret.


Nästa steg på resan kan vara det första ut ur ledet och sexskjutaren darrar spänt i sitt hölster i väntan på att få dela de slappa nervtrådarna mellan generalens hjärnhalvor.
I samlad trupp omgrupperas det hejvilt och fältarbetet liknar "Hela havet stormar" när alla förgäves springer runt på brutna anklar i panik för att bli utslängda.
Men allt skulle gå att lösa om någon bara tog sig kragen, ställde sig raklång och vänligt men bestämt slog DJ:en i huvudet med första bästa föremål.

Paus

En paus är per definition ett kortare uppehåll som sedan fortsätter.
"Rast, vila på stället"
Ett stop däremot, är ett slut.
Men att stoppa pausen...
Är det att avbryta tystnaden och förevigt återgå till den tidigare disharmonin?
Hur som helst så dansar jag hellre till oljud än till tystnad, jag skriker hellre på en hel nation än att kväva luften och ansluta mig till den stora gråa våg som mummlade fammlar sig fram mot kärnans centrum i hopp om att hitta öronproppar.

Du vet det där susande ljudet i huvudet när du lägger dig om kvällen?
Det är jag som skriker.