Symbicort och drickyoghurt

Jag pimplar i tidens öppna sår.
Pirayor och mörtar biter efter betet, i dessa farvatten är ingen rädd.
Jag måste få napp, måste få känna känslan av att någon biter tag, hungrigt och vildsint, någon som kämpar för sitt liv eller till den punkt när linan brister och det enda val som finns kvar är att fly för sitt liv.

Gammelgäddan borde offra sig.
Få lugnt i stimmet genom att lugnt träda fram och bita. Tag. I. Betet.
Trots den klara isen så bryts inte tystnaden.
Trots svälten finns ingen hunger.
Trots betet finns ingen spänning.
Trots tålamod finns bara bristande isflak.

Jag har ägnat otaliga sommrar åt att leta efter den finaste masken. Den fetaste, saftigaste, den helt oemotståndliga.
För att trä den på en krok, hänga ut den inför massorna och bara invänta att få se den slitas i bitar av hungriga, vildsinta käftar.
För att mätta magar som utan hunger kurrat alltför länge.
Och nu när högsäsongen är inne så vägras det ändå att kalasa på betet.
Slingrande, vridande, ansträngd. Försöker förgäves komma av kroken som genomborrar.
Det finns inte mer att göra än att acceptera upphängningen och invänta förruttnelsen.

För att fånga hela världen, betet är jag.