Titelns tyngd

Jag vill minnas...
Att jag ville minnas...
Det jag munnits.
Att munnar talat och hur munnar talar.
De tallar som fallit, faller inte förgäves.
Och de som föll blev tagna förgivet.
Ett föl får inte springa.
Och genom de springor vi försöker se, ser vi.

I spegelbilden ser jag reflektionerna av min söndertrasade rygg.
Orden som snubblar ut ur min mun slungas genom luften, krockar med väggarna, krackelerar och faller handlöst mot golvet där de spricker för att sedan smulas sönder till en härligt svalkande törstsläckare för alla dagdrömmare i landet där solen alltid lyser men aldrig värmer.
Utan planer men med ett mål slår fötterna mot marken i sin stressade parad som slutar på andra sidan början.
Att vända blad betyder bara att man läser det man inte vill förstå på ett sätt så man inte behöver förklara det.

Under jord, överklass, medelmåtta.
Det högsta slutet på den lägsta början har tagit form bland valkarna i mina händer.
Nu återstår inget utom den spännande vändningen och eftertexterna.

När ska jag sätta . för denna mening?

Massage i ett kamoflerat skyddsrum

Sakta som dagarna gör ett mönster av sin långt sträckta arm öppnas ögonlocken och får hela världen att se in i dom.
När händerna rör sig på ren välvilja och hjärtat har slutat tänka så blir hjärnan en bieffekt som bara surrar för sig själv i ett dammigt kontor väl skyddat i historiens epicentrum.

Kalendern rivs isär och jag lägger bitarna på de platser där dom aldrig borde ha fått ana om att få placeras.
För det är där överraskningarna väntar som ingen förväntar sig att bli överraskad.
Kommande världar kommer få kräla igenom allt som lämnas efter i stora högar av pulserande massor och deras integritet.

Friktionsfri och frikostig blir två motsatser som funkar väldigt bra ihop när man slår dom samman som pendlar i ett rutnät av framtid och målmedvetenhet, trots att det enda sättet att gå är att röra sig framåt.
Jag hänger fast på livets lianer, svingar mig över tid och rum när dåtiden bearbetas av stamträdet och klockan tickar i otakt, dess visare krockar och kugghjulen slipats ner till mjuka sköna cirklar.
För vem vill väl låta sig fastna i ett maskineri där risken för att bli utbytt är högre än alla de drömmar som byggts runt idealet att behålla platsen?

Rörelser och språk flyter samman när musiken tystnat, maten blivit damm och synen dimmats av åtskilliga timmar i ett tillstånd helt ogreppbart.
Trots dessa bedövningar, alla övningar och prövningar som blivit en del av vardagen så snubblar man på nya hinder som är så absurda att det enda du kan göra är att klara dom och sedan aldrig mer skänka dom en tanke.
Jag hoppas du snubblar rätt rejält, ställer dig upp, andas ett djupt andetag och sedan fortsätter din språngmarch på de utspridda kalenderdelarna som vinden förmodligen blåst bort från sitt forna sammanhang och uppställning.
Hoppa än här, än där. Augusti till Decuari, från födelsedöd till namnsafton.

Allt ologiskt är så roligt när man drömmer, allt logiskt gör mig orolig när jag vaknar.