Överanvända klyschor i fin fernissa

Vatten är inte vad jag söker.
Det rör sig onaturligt enligt sitt gamla mönster.
Dy.
Är vad som omsluter mig.
Jag har sett ljuset i tunneln, jag visste att jag gick in den.
Trots att det är en gångtunnel i all sin enkelhet så är mörker ändå kompakt mörker när det omsluter.

Att ha spenderat en livstid till att se fram emot slutet gör det inte lättare när det inte bara knackar eller bankar på porten utan bränner ner hela min tillvaro och sluter den varelse jag gjort mig till i en tidlös friktion.

Dåtiden river mig i nacken och ropar att det vill bli återupplevt.
Framtiden trycker mig tillbaka genom mig själv i rädsla för att jag ska hålla fast det för hårt.

En idé så uppenbar som den klassiska lampan lyser upp mina inre rum.
Jag släcker och blir rädd för mörkret.

Nutiden... den var nyss och kommer sakta emot mig.

Hade jag råd med drömmar skulle dom vara påkostade.
Som ett lyxskepp till havs skulle dom ge sig ut och undersöka resten av den oritade världskartan.
De skulle tränga igenom atmosfären, skicka information till mänskligheten om ett liv bortom Jorden, bortom döden.
De skulle ta mig dit jag inte ens visste att jag ville, bryta mig ur allt det här som jag inte vill. Inte kan.
Nattens visioner och ocensurerade tankar skulle visa mig allt det jag inte kan se i dagsljus. Vill se...

När allt blivit inrutat och hamnat under lupp vill det som inte syns utanpå hitta nya vägar att ta sig ut.
Den smyger ut som röken från en brinnande lekstuga, den bryter sig ut genom alla väggar jag byggt för att den ska få tak över huvudet och känna sig säker.

Just nu knackar den lite osäkert på dörren.

Skövling bland tidsramar

Förneka, förkasta, fördöma mitt förflutna.
Bortkastad tid. Avverkad tid.
Passager, förflyttningar.
Ser tillbaka på mitt liv, ett meningslöst tidsfördriv.

Alla underbara stunder, svettiga som kalla.
Så många nätter vakna i extas.
All gladkramp i magen, all salt på din kind.
Vi krälade i varandra, nakna som små barn.

Allt det vi delade, var delar av en helhet.
Aldrig förut hade jag skrikit så högt, så starkt.
Hur vi pressade horisonten, bröt av ribban där den satt.
Aldrig mer ska jag leva så snabbt, så mycket.

En liten del i något som inte var större.
Än att det kunde pressa mitt jag ur mig själv.
Mitt skal var ändå för litet, så tack för att jag dog.
Ett kugghjul i den digitala klockan, kyrkan klämtar.

Hur jag slet sönder en puppa och hittade en larv.
I min besvikelse hittar jag en mening, ett mål.
Strandsatte mig själv mitt i ett hav a möjligheter.
I min naivitet såg jag medvetenhet.

Så alla goda stunder, var dom så förfärliga?
Alla mina svaga länkar, är dom inte bra ändå?

En guldkalv gjord av lera och långhalm diar ännu sin döda mor.
Denna frälsare är fortfarande ett barn.
Och ja, han ska rädda hela världen.
Men just nu vill han bara leka.
Vara vaken några nätter, skrika och svettas.

Lättande sorg och tunga tankar

Stökiga rum och såriga fingertoppar blir livlinan mellan hjärtat och verkligheten på den lilla plats med stora möjligheter jag försatt mig själv på i hopp om att återuppväcka den bräckliga varelsen i cementramar.
Men den är rädd.
Rädd för sina egna hjärtslag, rädd för dy, rädd för tiden.
Rädd. För. Livet.

Så jag piskar, jag sliter, jag ruskar och biter.
Försöker få den att förstå att det enda sättet att ta död på livet är genom att leva det.
Första fingret på handen är brutet, bara fyra kvar nu...
Ska jag lära mig att använda dom innan det är försent?

Pulsen ökar, hjärtat slår.
Svetten lackar, jag måste slå tillbaka.

I mina egna fotspår söker jag den som gick förlorad men det slutar bara med att jag kliver mig själv på tårna.
I skuggan av enkla uttryck får jag mindervärdeskomplex av dess stora betydelse.

Dom här ramarna är det enda som håller ihop mig.

Isolerad i oändligheten

Fjättrad till friheten sjunker jag sakta till botten av verkligheten i hopp om att finna luft.
En välriktad spark mot mina sinnens kravallpoliser.
En heimlichmanöver på en alltför späd varelse.
Vakna. Vakna, snälla vakna då. VAKNA!
Söker efter tecken på liv, känner efter puls.
Känner...

Och där, en liten ryckning i ögonlocket.
Det går att rädda det här.
"Stäng dörrarna, låt det inte flyga iväg!"

Förbannat.

Ur askan i elden.
Mer som: ur porslinsskåpet och ner i dyn.
Men den här gången kan jag inte skrubba bort den, det sitter på insidan.
Eller snarare bristen på insida.

Låt det vara dy. Låt det vara lava!
Skrik och sprängs i tusen bomber!
Rulla. I. Dyn.

Ge det en månad eller två så ska nog smutsen vara oskiljaktig mig.

Kalkylera fallet, kan du ekvationen för ett århundrande att leva kaos i en sekund?
Retsamt nog så stod svaret på klippkanten.
Har du lutat dig för långt ut?