Överanvända klyschor i fin fernissa

Vatten är inte vad jag söker.
Det rör sig onaturligt enligt sitt gamla mönster.
Dy.
Är vad som omsluter mig.
Jag har sett ljuset i tunneln, jag visste att jag gick in den.
Trots att det är en gångtunnel i all sin enkelhet så är mörker ändå kompakt mörker när det omsluter.

Att ha spenderat en livstid till att se fram emot slutet gör det inte lättare när det inte bara knackar eller bankar på porten utan bränner ner hela min tillvaro och sluter den varelse jag gjort mig till i en tidlös friktion.

Dåtiden river mig i nacken och ropar att det vill bli återupplevt.
Framtiden trycker mig tillbaka genom mig själv i rädsla för att jag ska hålla fast det för hårt.

En idé så uppenbar som den klassiska lampan lyser upp mina inre rum.
Jag släcker och blir rädd för mörkret.

Nutiden... den var nyss och kommer sakta emot mig.

Hade jag råd med drömmar skulle dom vara påkostade.
Som ett lyxskepp till havs skulle dom ge sig ut och undersöka resten av den oritade världskartan.
De skulle tränga igenom atmosfären, skicka information till mänskligheten om ett liv bortom Jorden, bortom döden.
De skulle ta mig dit jag inte ens visste att jag ville, bryta mig ur allt det här som jag inte vill. Inte kan.
Nattens visioner och ocensurerade tankar skulle visa mig allt det jag inte kan se i dagsljus. Vill se...

När allt blivit inrutat och hamnat under lupp vill det som inte syns utanpå hitta nya vägar att ta sig ut.
Den smyger ut som röken från en brinnande lekstuga, den bryter sig ut genom alla väggar jag byggt för att den ska få tak över huvudet och känna sig säker.

Just nu knackar den lite osäkert på dörren.