Undervattenstivoli

Vid varje lyktstolpe skär jag halsen av mig en gång.
Vid varje farthinder siktar jag på månen, men det enda den upphöjda cementen lyckas åstadkomma är att sprida ut sältan i mitt ansikte.
Saltvatten på torra land!
Fört dit av ett lyckorus hämtat från det förflutna, men ack så tidsenliga.

Är detta lycka?
Att färdas fram på en rostig Cresent en senvinter i Mars?
Att släppa taget om styret och blunda bara för att höra trafiken närma sig med sitt frustande vrål.
Att viskandes skrika på all man möter:
"Är detta lycka, är detta lycka"
Efter några krön och många stön så möter jag mjukisbyxor och en handsfree.
En förfrusen näsa och pälskappa.
Det är lycka att färdas fram på en rostig Cresent i tidigt vårväder i Mars.

Så när som på att mitt bo sluter sig om mig lägger sig rastlösheten och äventyrslusten till sängs och bidar sin tid.
Bidar. Sin. Tid.
Men spring i benen och höga tjut i lungorna får stanna i en kontorsstol med tungan halvvägs nere i halsen.
Skrubbsår och sneda stänkskärmar, jag saknar dom.
Telefoner och rutnät, jag är föraktar dom.
Sandiga kalsonger och trevande händer, jag saknar dom.
Whiteboardtavlor och tickande klockor, jag föraktar dom.
Repiga skivor och kladdkakor, jag saknar dom.
Framtiden och dåtiden, jag dödar mig.

Vart tar man vägen när man tappar bort sig själv?
Finns man kvar där nånstans i klungan av andra identiteter och bara väntar i ledet?
Eller...
Skriker och slåss man för sitt liv för att hjärta och hjärna ska hitta hem igen, likt ett borttappat barn på tivoli?
Mina knogar vitnar i näven medan hjärtat bultar allt hårdare.
Hur länge ska jag stå ut?
Hur länge klarar sig Jag utan Mig?
Eller vill jag någon annanstans?

Ett jag som hittat i ett flingpaket.
Ett liv som hittat på IKEA.
En dröm som hittad i en dröm.
En vilja som hittad inspärrad på Olympos.
Jag tror att alla kan bli vad dom vill.
Vad. Vill. Du.

Jag vill nå fram till receptionen.

Säkra sidan

Att se sin verklighet vridas mellan sina händer, höra sina tankar rinna ut från någon annans högtalare och att känna smaken av maten man inte har råd med är något jag börjar vänja mig med så när som att pensionärerna aktar sig för snön som faller som lik från hustaken.

I rökmolnet ser jag min ångest och min lycka, i tonerna hör jag min framtid.
I fårorna i mina händer ser jag min historia när den täcks av nya ärr och ny smuts.
Lika underbart som det alltid varit.

Jag tror själen sitter på utsidan och den som inte kan se sig själv i ögonen kan heller inte se sin själ.
"Själen tittar ut, suckar djupt och kryper lugnt ihop igen"

Jag låter någon ta över en del av mig som burit en namnskylt som inte stavas J.A.G
Det kan bli ett äventyr att bebygga en skokartong och kalla det Hem.
"Hemma är där man har satt sig"

Trä expanderar i vatten medan is smälter.
Träskallar flyter i klungor och känslokalla försvinner i mängden medan vi som har lärt oss simma får tampas med vågorna.
Alla. Har. Problem.

Solen ska få smälta mig på snustorra gatstenar när man kan springa snabbare i stressen för att drivor av himlen inte längre finns. Syns!

Ta dig i din nakna kropps krage och ryck upp dina brutna ben från den glasklara ytan så du kan se att det som reflekteras under fotsulorna är närmare än du tror.

Nu kommer armén springandes och jag står skälvande öga mot öga mot fan-bäraren endast iförd mig själv.
Förr räckte det med ett ord för att få nationer på knä, men nu har jag kämpat tills jag kräkts eller fått buken uppskuren av det första spjutet.
Jag kunde fylla kolgruvorna med guld genom att drömma, kunde fylla haven genom att gråta, kunde få bergen att balansera på sin topp med en handvändning.

NOG NU!
"Hit men inte längre!" sa vakten ett steg för sent och sköt inkräktaren rakt i ansiktet med sin hagelbrakare.
Det är slut på snöstormar, dy och Seppuku.
Det är slut på livet, vem försöker jag lura?

Tänk att jag inte vant mig att bli trakterad av livet efter över nitton år...


Jag kanske ska prova att skrika.