Undervattenstivoli

Vid varje lyktstolpe skär jag halsen av mig en gång.
Vid varje farthinder siktar jag på månen, men det enda den upphöjda cementen lyckas åstadkomma är att sprida ut sältan i mitt ansikte.
Saltvatten på torra land!
Fört dit av ett lyckorus hämtat från det förflutna, men ack så tidsenliga.

Är detta lycka?
Att färdas fram på en rostig Cresent en senvinter i Mars?
Att släppa taget om styret och blunda bara för att höra trafiken närma sig med sitt frustande vrål.
Att viskandes skrika på all man möter:
"Är detta lycka, är detta lycka"
Efter några krön och många stön så möter jag mjukisbyxor och en handsfree.
En förfrusen näsa och pälskappa.
Det är lycka att färdas fram på en rostig Cresent i tidigt vårväder i Mars.

Så när som på att mitt bo sluter sig om mig lägger sig rastlösheten och äventyrslusten till sängs och bidar sin tid.
Bidar. Sin. Tid.
Men spring i benen och höga tjut i lungorna får stanna i en kontorsstol med tungan halvvägs nere i halsen.
Skrubbsår och sneda stänkskärmar, jag saknar dom.
Telefoner och rutnät, jag är föraktar dom.
Sandiga kalsonger och trevande händer, jag saknar dom.
Whiteboardtavlor och tickande klockor, jag föraktar dom.
Repiga skivor och kladdkakor, jag saknar dom.
Framtiden och dåtiden, jag dödar mig.

Vart tar man vägen när man tappar bort sig själv?
Finns man kvar där nånstans i klungan av andra identiteter och bara väntar i ledet?
Eller...
Skriker och slåss man för sitt liv för att hjärta och hjärna ska hitta hem igen, likt ett borttappat barn på tivoli?
Mina knogar vitnar i näven medan hjärtat bultar allt hårdare.
Hur länge ska jag stå ut?
Hur länge klarar sig Jag utan Mig?
Eller vill jag någon annanstans?

Ett jag som hittat i ett flingpaket.
Ett liv som hittat på IKEA.
En dröm som hittad i en dröm.
En vilja som hittad inspärrad på Olympos.
Jag tror att alla kan bli vad dom vill.
Vad. Vill. Du.

Jag vill nå fram till receptionen.