Säkra sidan

Att se sin verklighet vridas mellan sina händer, höra sina tankar rinna ut från någon annans högtalare och att känna smaken av maten man inte har råd med är något jag börjar vänja mig med så när som att pensionärerna aktar sig för snön som faller som lik från hustaken.

I rökmolnet ser jag min ångest och min lycka, i tonerna hör jag min framtid.
I fårorna i mina händer ser jag min historia när den täcks av nya ärr och ny smuts.
Lika underbart som det alltid varit.

Jag tror själen sitter på utsidan och den som inte kan se sig själv i ögonen kan heller inte se sin själ.
"Själen tittar ut, suckar djupt och kryper lugnt ihop igen"

Jag låter någon ta över en del av mig som burit en namnskylt som inte stavas J.A.G
Det kan bli ett äventyr att bebygga en skokartong och kalla det Hem.
"Hemma är där man har satt sig"

Trä expanderar i vatten medan is smälter.
Träskallar flyter i klungor och känslokalla försvinner i mängden medan vi som har lärt oss simma får tampas med vågorna.
Alla. Har. Problem.

Solen ska få smälta mig på snustorra gatstenar när man kan springa snabbare i stressen för att drivor av himlen inte längre finns. Syns!

Ta dig i din nakna kropps krage och ryck upp dina brutna ben från den glasklara ytan så du kan se att det som reflekteras under fotsulorna är närmare än du tror.

Nu kommer armén springandes och jag står skälvande öga mot öga mot fan-bäraren endast iförd mig själv.
Förr räckte det med ett ord för att få nationer på knä, men nu har jag kämpat tills jag kräkts eller fått buken uppskuren av det första spjutet.
Jag kunde fylla kolgruvorna med guld genom att drömma, kunde fylla haven genom att gråta, kunde få bergen att balansera på sin topp med en handvändning.

NOG NU!
"Hit men inte längre!" sa vakten ett steg för sent och sköt inkräktaren rakt i ansiktet med sin hagelbrakare.
Det är slut på snöstormar, dy och Seppuku.
Det är slut på livet, vem försöker jag lura?

Tänk att jag inte vant mig att bli trakterad av livet efter över nitton år...


Jag kanske ska prova att skrika.