Överanvända klyschor i fin fernissa

Vatten är inte vad jag söker.
Det rör sig onaturligt enligt sitt gamla mönster.
Dy.
Är vad som omsluter mig.
Jag har sett ljuset i tunneln, jag visste att jag gick in den.
Trots att det är en gångtunnel i all sin enkelhet så är mörker ändå kompakt mörker när det omsluter.

Att ha spenderat en livstid till att se fram emot slutet gör det inte lättare när det inte bara knackar eller bankar på porten utan bränner ner hela min tillvaro och sluter den varelse jag gjort mig till i en tidlös friktion.

Dåtiden river mig i nacken och ropar att det vill bli återupplevt.
Framtiden trycker mig tillbaka genom mig själv i rädsla för att jag ska hålla fast det för hårt.

En idé så uppenbar som den klassiska lampan lyser upp mina inre rum.
Jag släcker och blir rädd för mörkret.

Nutiden... den var nyss och kommer sakta emot mig.

Hade jag råd med drömmar skulle dom vara påkostade.
Som ett lyxskepp till havs skulle dom ge sig ut och undersöka resten av den oritade världskartan.
De skulle tränga igenom atmosfären, skicka information till mänskligheten om ett liv bortom Jorden, bortom döden.
De skulle ta mig dit jag inte ens visste att jag ville, bryta mig ur allt det här som jag inte vill. Inte kan.
Nattens visioner och ocensurerade tankar skulle visa mig allt det jag inte kan se i dagsljus. Vill se...

När allt blivit inrutat och hamnat under lupp vill det som inte syns utanpå hitta nya vägar att ta sig ut.
Den smyger ut som röken från en brinnande lekstuga, den bryter sig ut genom alla väggar jag byggt för att den ska få tak över huvudet och känna sig säker.

Just nu knackar den lite osäkert på dörren.

Skövling bland tidsramar

Förneka, förkasta, fördöma mitt förflutna.
Bortkastad tid. Avverkad tid.
Passager, förflyttningar.
Ser tillbaka på mitt liv, ett meningslöst tidsfördriv.

Alla underbara stunder, svettiga som kalla.
Så många nätter vakna i extas.
All gladkramp i magen, all salt på din kind.
Vi krälade i varandra, nakna som små barn.

Allt det vi delade, var delar av en helhet.
Aldrig förut hade jag skrikit så högt, så starkt.
Hur vi pressade horisonten, bröt av ribban där den satt.
Aldrig mer ska jag leva så snabbt, så mycket.

En liten del i något som inte var större.
Än att det kunde pressa mitt jag ur mig själv.
Mitt skal var ändå för litet, så tack för att jag dog.
Ett kugghjul i den digitala klockan, kyrkan klämtar.

Hur jag slet sönder en puppa och hittade en larv.
I min besvikelse hittar jag en mening, ett mål.
Strandsatte mig själv mitt i ett hav a möjligheter.
I min naivitet såg jag medvetenhet.

Så alla goda stunder, var dom så förfärliga?
Alla mina svaga länkar, är dom inte bra ändå?

En guldkalv gjord av lera och långhalm diar ännu sin döda mor.
Denna frälsare är fortfarande ett barn.
Och ja, han ska rädda hela världen.
Men just nu vill han bara leka.
Vara vaken några nätter, skrika och svettas.

Lättande sorg och tunga tankar

Stökiga rum och såriga fingertoppar blir livlinan mellan hjärtat och verkligheten på den lilla plats med stora möjligheter jag försatt mig själv på i hopp om att återuppväcka den bräckliga varelsen i cementramar.
Men den är rädd.
Rädd för sina egna hjärtslag, rädd för dy, rädd för tiden.
Rädd. För. Livet.

Så jag piskar, jag sliter, jag ruskar och biter.
Försöker få den att förstå att det enda sättet att ta död på livet är genom att leva det.
Första fingret på handen är brutet, bara fyra kvar nu...
Ska jag lära mig att använda dom innan det är försent?

Pulsen ökar, hjärtat slår.
Svetten lackar, jag måste slå tillbaka.

I mina egna fotspår söker jag den som gick förlorad men det slutar bara med att jag kliver mig själv på tårna.
I skuggan av enkla uttryck får jag mindervärdeskomplex av dess stora betydelse.

Dom här ramarna är det enda som håller ihop mig.

Isolerad i oändligheten

Fjättrad till friheten sjunker jag sakta till botten av verkligheten i hopp om att finna luft.
En välriktad spark mot mina sinnens kravallpoliser.
En heimlichmanöver på en alltför späd varelse.
Vakna. Vakna, snälla vakna då. VAKNA!
Söker efter tecken på liv, känner efter puls.
Känner...

Och där, en liten ryckning i ögonlocket.
Det går att rädda det här.
"Stäng dörrarna, låt det inte flyga iväg!"

Förbannat.

Ur askan i elden.
Mer som: ur porslinsskåpet och ner i dyn.
Men den här gången kan jag inte skrubba bort den, det sitter på insidan.
Eller snarare bristen på insida.

Låt det vara dy. Låt det vara lava!
Skrik och sprängs i tusen bomber!
Rulla. I. Dyn.

Ge det en månad eller två så ska nog smutsen vara oskiljaktig mig.

Kalkylera fallet, kan du ekvationen för ett århundrande att leva kaos i en sekund?
Retsamt nog så stod svaret på klippkanten.
Har du lutat dig för långt ut?

Ricochet

Att livet går i cykler gör att det går sönder och cirklar cirkulerar runt min runda boning och när hålen öppnas faller jag uppåt. En polerad yta och ett innehållslöst innanmäte. Jag saknar kontakten som jag skapat och sedan länge tappat bort...

En mössa av hår och kläder av hud

Ett skapat skal är trots allt en skapelse och ett försök att skala slutar i skrapande.
Låt inte masken växa fast på ditt ansikte.

Iförd en kostym av död och förundran fastnar jag i ett liv av tristess och fredagsruset kommer utifrån och bedövar dom sinnen som skriker efter aktivitet.

En föreställning om hur allt ska vara kan inte försvara eller ge några svar på varför allt blivit som det blivit när sökandet efter ett jag som inte vågar erkänna sig själv blir till en identitet och ett levnadssätt.
Här vill jag leva, här vill jag dö.
Här vill jag leva, här vill jag dö.
Här vill jag leva, här vill jag dö.
Här vill jag leva, helst vill jag dö.

Välkommen! Stig in i mitt liv, här har vi mig mig mig och dig.
Jag ska inte hymla med det faktum att jag behöver dig för att fylla ut mig nu när jag tappat bort mig i allt det jag varit.
Så egentligen vet jag vart jag var jag är, jag vill bara inte veta av mig.
Inte så länge du är kvar i mig vill säga...

Ett mål på den oändliga stigen nu när jag fått huvudet över all Dy gör att kroppen springer snabbare efter hägringen som så länge vältrat sig i smutsen.
Så några snabba manövreringar till och jag kommer kunna lägga plattan i mattan och skjuta skarpt.

För vem vill väl åka på äventyr i sin egen bakgård?

Ett försök att hitta in i den låda jag tänker utanför.

Dig a hole, scratch a wound.
Devestate, shave the head.

As towers rising up, reaching to the skies.
The sky is crumbling down and setting the demise.
An infinite road to walk, no goal to reach.
Just quick stops to fill up. Shut up, you've lost your freedom of speech!

Welters in abundance of heart attacks and sweat
Nightmares and cold shivers. Ready? Dead set!
To divide the parts of nature and particles that match.
Now a way of living, maybe you should stop to scratch?

As veins are pumping gasoline, lungs are filled with silent screams.
A head so blank outside on top, filled with horrors soon to pop.

A smile, a fire. A truth, a liar.
Open fields. Barbed wire.
Brick to brick to brick, a wall.
Holes, and holes enough to fall.

Giant saw, a dried out sea.
Broken mountains, just debris.
Once a lover, now a hater.
Now a playground, soon a crater.

Take this falling star of mine.
Make a wish you'll soon decline.
Our sun will burn for not much longer.
Fighting more should make us stronger.

But then again we perish faster.
Increase in number and disaster.
What if you could take your life.
Make a try to end this strife?

Dig a hole, scratch a wound.
There is no fate, just life ahead.

Fast med stadiga rötter

Med fötterna på jorden kan man nästan känna sina rötter komma slingrande ur marken underifrån längs med benen tills de slutit in hela individen i gammal torkad bark gjort av minnen och förväntningar.

En livsstil dör och en annan tar mig i min hand för att gå längs den förutfattade vägen fram till den slutgiltiga stoppskylten.
Jag behöver ingen förare, jag tar själv rodret med stadigt grepp och styr det här sjunkande skeppet genom storm och oväder mot öppnare hav.

Tusen frågor, ett svar. Vad krävs för att man ska få det svaret?
Ett sökande efter fler ? att räta ut så gräver jag i generationer för att kanske, bara kanske hitta den del av mig själv jag gömde för så längesen.
"Du måste ställa rätt frågor."

När knattrandet slutar hypnotisera och hjärtats puls stressar på är det dags att vända blad. Byta bok eller sticka ut dom ögon som sett för mycket.

En besvikelse av frånvaro gör sig påmind med sin närvaro när maskineriet stannar upp för att genomgå en självservice.
Du kanske inte hade så många skruvar att tappa från första början, trots att din manual beskriver dig som "Den mest unika skapelse sedan unikt skapades."

Dags för det obligatoriska uppvaknandet efter den långa nattens vila.
Dags att visa världen ansiktet bara för att bli ärrad ännu en gång.

Alla ska vi dö en dag. Jag ämnar att förtjäna det!

Titelns tyngd

Jag vill minnas...
Att jag ville minnas...
Det jag munnits.
Att munnar talat och hur munnar talar.
De tallar som fallit, faller inte förgäves.
Och de som föll blev tagna förgivet.
Ett föl får inte springa.
Och genom de springor vi försöker se, ser vi.

I spegelbilden ser jag reflektionerna av min söndertrasade rygg.
Orden som snubblar ut ur min mun slungas genom luften, krockar med väggarna, krackelerar och faller handlöst mot golvet där de spricker för att sedan smulas sönder till en härligt svalkande törstsläckare för alla dagdrömmare i landet där solen alltid lyser men aldrig värmer.
Utan planer men med ett mål slår fötterna mot marken i sin stressade parad som slutar på andra sidan början.
Att vända blad betyder bara att man läser det man inte vill förstå på ett sätt så man inte behöver förklara det.

Under jord, överklass, medelmåtta.
Det högsta slutet på den lägsta början har tagit form bland valkarna i mina händer.
Nu återstår inget utom den spännande vändningen och eftertexterna.

När ska jag sätta . för denna mening?

Massage i ett kamoflerat skyddsrum

Sakta som dagarna gör ett mönster av sin långt sträckta arm öppnas ögonlocken och får hela världen att se in i dom.
När händerna rör sig på ren välvilja och hjärtat har slutat tänka så blir hjärnan en bieffekt som bara surrar för sig själv i ett dammigt kontor väl skyddat i historiens epicentrum.

Kalendern rivs isär och jag lägger bitarna på de platser där dom aldrig borde ha fått ana om att få placeras.
För det är där överraskningarna väntar som ingen förväntar sig att bli överraskad.
Kommande världar kommer få kräla igenom allt som lämnas efter i stora högar av pulserande massor och deras integritet.

Friktionsfri och frikostig blir två motsatser som funkar väldigt bra ihop när man slår dom samman som pendlar i ett rutnät av framtid och målmedvetenhet, trots att det enda sättet att gå är att röra sig framåt.
Jag hänger fast på livets lianer, svingar mig över tid och rum när dåtiden bearbetas av stamträdet och klockan tickar i otakt, dess visare krockar och kugghjulen slipats ner till mjuka sköna cirklar.
För vem vill väl låta sig fastna i ett maskineri där risken för att bli utbytt är högre än alla de drömmar som byggts runt idealet att behålla platsen?

Rörelser och språk flyter samman när musiken tystnat, maten blivit damm och synen dimmats av åtskilliga timmar i ett tillstånd helt ogreppbart.
Trots dessa bedövningar, alla övningar och prövningar som blivit en del av vardagen så snubblar man på nya hinder som är så absurda att det enda du kan göra är att klara dom och sedan aldrig mer skänka dom en tanke.
Jag hoppas du snubblar rätt rejält, ställer dig upp, andas ett djupt andetag och sedan fortsätter din språngmarch på de utspridda kalenderdelarna som vinden förmodligen blåst bort från sitt forna sammanhang och uppställning.
Hoppa än här, än där. Augusti till Decuari, från födelsedöd till namnsafton.

Allt ologiskt är så roligt när man drömmer, allt logiskt gör mig orolig när jag vaknar.