Eld eld eld sats successiv utplåning av själens Origo

Det var det som krävdes för att vända halvmånen i mitt ansikte och faktiskt bara använda nunans kristaller till att reflektera omvärlden.

"Ögonen är fönster till själen"

Själen tittar ut, suckar djupt och kryper lugnt ihop igen.


De senare dagarna har fördrivits i ett relativt trevligt tillstånd och bitarna börjar närma sig rätt händer.
Snart har allt som vetat vart det ska ta vägen nått sitt mål.


Hade jag haft ventiler hade dom gått sönder!
Men nu råkar jag ha "Seppuku" intatuerat på min buk och hela härligheten ligger blottat för allmänheten som trött ser på medan jag febrilt försöker få rätta på de mest vitala organen.


Nu när tornet rest sig och arkitekten stolt kan se ut över världen som han designat så önskar han inget hellre än en terrorist attack!
Oj. oj, oj vilket liv det skulle bli...

Så öronbedövande att allt vi skulle minnas var den tinnitus som ringer i våra öron och så genomgående extremt att våra ögon skulle födas om, vända inåt mot oss själva.

Så jag längtar...


Var den du är för mig, även i detta liv och bli inte den du borde vara. Logiskt sätt.
Nån gång sa jag: "Där logiken tar slut, startar äventyret."
Och jag har börjat förstå vägen på min egen karta till skatten nu.
Den är precis så lång och jobbig som jag vill ha den.

Låt det bli en vandring som får Pilgrimsvandrarna att blekna av solen som lyser fram när dom inte ens förtjänar min skugga längre!


Det är otroligt vilka ansikten jag döljer bakom marknadsföringen av Mig Själv.
Dom kommer väl till pass när de högre makterna vill ta våran identitet och få oss att bli likvärdiga med frukostflingor.

Dags att skrika oss hesa i ren förtjusning till framträdandet av förlamade, stumma, borttappade och upphittade föråldrade papier-maché idoler som endast har två toner på sin skala och mer spackel i sina sprickor än jag fyllt mitt garage med.

Men inte fören jag säger till...

"Universum sover
med jätteörat på tassarna."

Fysikens inverkan på psyket.

Jag vaknade i morse.
Och mådde väldigt, väldigt bra.
Och det höll i sig!

Det är faktiskt så att det sitter kvar än!

Och i den ekande tystnaden drog jag en slutsats.

Så nu blickar jag med ljusa ögon framåt på den ljusa framtiden, blir bländad men försöker vänja mig vid tanken att det är mina ögons ljus som reflekteras på mina kommande stunder.

Så nu stundar ett liv. Och inte en begravning.



Ibland behöver man tappa bort sig helt och hållet innan man inser att man varit hemma hela tiden.

Än en gång så ska jag sluta leva i det jag gjort, det jag ville vara och det jag borde ha varit och ska sätta ner foten, vänligt men bestämt, och dansa runt på platsen en stund.

Jag ser faktiskt ett nyckelhål, format som ett hjärta, men jag har inte hittat nyckeln än. På andra sidan ser det riktigt riktigt oriktigt ut.
Men ändå fint.


Realister blir pessimister och de positiva blir de galna, men ändå så formar sig var och en sin egna verklighet.
Så har ledsna, elaka och deprimerade människor dålig fantasi?

Det är nästan ett påstående.


Sjön ligger still och skriker av inbjudan med sitt svarta anlete med frost i ögonfransarna.

Jag vill mer än gärna kasta mig i, värma upp och plaska runt i vattnet som så många drunknar i.

Natten har inte ens börjat men alla sover utan några planer på att lyssna på klockan som skrikit så den blivit hes.

Jag funderar på ett djur.
Och dess likgiltighet till vår nolltolerans.
Vill den inte delta?

I don't have any drugs, I don't have a woman...

...And I'm sure as hell that I am alone.

Jesus och Connor.
Vad är det för jävla förebilder?
Varför försöka efterlikna två personer som jag vet att jag vill vara men som får mig så långt bort från det som skriker åt mig?

Jag är tom.
Jag är ensam.

Jag är fylld till bredden!
Jag har allt!

Masken spricker upp mer och mitt oslipade ansikte skaver värre nu än nånsin när någon annans ögon blänker i mina hålor.

Jag vet vad jag borde men inte vad jag kan.

Fast jag vet vad jag vill...


Ensamheten tar livet av den död jag ger liv åt när jag har ihjäl ideal efter ideal och moralkakan har aldrig smakat så bittert förr.

Man samtidigt så vet jag att jag läst fel och borde göra om, göra rätt.
Och jag vet hur det ska gå till.
Men verktygen ligger bakom en glasvägg gjord av verkligheten som jag mer än gärna bara går runt men jag fortsätter, envist som en fluga, att försöka hitta hål att ta mig igenom så jag kan flyga fritt och göra mitt.

Det rimmar och allt som rimmar stämmer!

Min dåtid har hamnat framför mig och det som än en gång var en framtid har nu blivit nutid och nutiden har slingrat sig runt sig själv till en obekväm knut som stryper mig mer och mer ju längre jag hänger kvar i den.


Den arma stackare som får ta min kropp i sitt nästa liv bör akta sig för hjärnan som styr lederna åt håll som ingen stått ut i utan att slita bort dom från varandra.


Jag önskar jag kunde släppa hela knölen som förföljer mig från den stunden att jag motvilligt öppnar mina ögon till att jag lättat sluter dom för att slippa uppleva närvaron av det jag skapar.


Inte sagt att det är ett faktum, men känslorna har fått ett dödsryck och fått fart i mitt hjärta som borde ha stannat för arton år sedan.
Känslorna får lemmarna att sakta men säkert ta sig framåt medan kraniet fylls av en medvetenhet som skapar ofokus.

Jag vill ha...

En stundsboll i Sverige kan skapa jordbävning i Kina sa dom.
En tillbaka-hållen tår kan skapa flodvågor i sanningen. Vet jag.

Slå mig.
Slå mig hårt.

Mangla den terror som kryper genom tunnlar av is och balanserar på vågor av spik.
Släpp mig i tomhet och glädje och sy igen mina ögon och förklara det fina in i minsta detalj.

En guldklimp i en flod av lera.

Jag vet vem jag behöver, men väggen är där. Min vägg.

Dags att ta fram släggan!