I don't have any drugs, I don't have a woman...

...And I'm sure as hell that I am alone.

Jesus och Connor.
Vad är det för jävla förebilder?
Varför försöka efterlikna två personer som jag vet att jag vill vara men som får mig så långt bort från det som skriker åt mig?

Jag är tom.
Jag är ensam.

Jag är fylld till bredden!
Jag har allt!

Masken spricker upp mer och mitt oslipade ansikte skaver värre nu än nånsin när någon annans ögon blänker i mina hålor.

Jag vet vad jag borde men inte vad jag kan.

Fast jag vet vad jag vill...


Ensamheten tar livet av den död jag ger liv åt när jag har ihjäl ideal efter ideal och moralkakan har aldrig smakat så bittert förr.

Man samtidigt så vet jag att jag läst fel och borde göra om, göra rätt.
Och jag vet hur det ska gå till.
Men verktygen ligger bakom en glasvägg gjord av verkligheten som jag mer än gärna bara går runt men jag fortsätter, envist som en fluga, att försöka hitta hål att ta mig igenom så jag kan flyga fritt och göra mitt.

Det rimmar och allt som rimmar stämmer!

Min dåtid har hamnat framför mig och det som än en gång var en framtid har nu blivit nutid och nutiden har slingrat sig runt sig själv till en obekväm knut som stryper mig mer och mer ju längre jag hänger kvar i den.


Den arma stackare som får ta min kropp i sitt nästa liv bör akta sig för hjärnan som styr lederna åt håll som ingen stått ut i utan att slita bort dom från varandra.


Jag önskar jag kunde släppa hela knölen som förföljer mig från den stunden att jag motvilligt öppnar mina ögon till att jag lättat sluter dom för att slippa uppleva närvaron av det jag skapar.


Inte sagt att det är ett faktum, men känslorna har fått ett dödsryck och fått fart i mitt hjärta som borde ha stannat för arton år sedan.
Känslorna får lemmarna att sakta men säkert ta sig framåt medan kraniet fylls av en medvetenhet som skapar ofokus.

Jag vill ha...

En stundsboll i Sverige kan skapa jordbävning i Kina sa dom.
En tillbaka-hållen tår kan skapa flodvågor i sanningen. Vet jag.

Slå mig.
Slå mig hårt.

Mangla den terror som kryper genom tunnlar av is och balanserar på vågor av spik.
Släpp mig i tomhet och glädje och sy igen mina ögon och förklara det fina in i minsta detalj.

En guldklimp i en flod av lera.

Jag vet vem jag behöver, men väggen är där. Min vägg.

Dags att ta fram släggan!