En röst utan luft skulle ha sagt det bättre.

Vad har man att säga när inte munnen tuggar fradga av ansträngning och ögonen inte flimrar av ett nattsvart hat mot ljuset?

Det som logiskt sätt skulle komma ut är jämförbart med öknens tomhet och tupparnas tjut.

En fråga, till det uppenbara?

Pusslet lägger sig och formen börjar mer och mer passa mina klyschigt formade ögon och reflektionen lyser klarare i det vänstra ögats iris.

Hålen in mot själen vidgas, inte av preparat utan av ett rus, bortom räckhåll för döden och det ända som kan hindra min kropps huvudbonad är möjligtvis bristen på fantasi.
Men när fantasier blir verklighet och verkligheten en fantasi, har man då nåt det yttersta?
Var tar vägen slut för din del?

Lustigt det här med en hjärna så radikal och lugn att den inte ens orkar skrika åt sig själv.

Men darra av rädsla, det vågar den!

Patetiska ande, ta fast form och sluta gömma dig i absurda boningar!
Kliv fram och praktisera din magi!
Du har ju trots allt skapat dig själv, ska du inte göra något med din existens?

Veckor blev till dagar och tiden som stod stilla har flyttats längre och längre bort från eftertänksamhetens destruktiva klor.

Jag hoppas dessa dagar tar år på sig att preparera musköterna som ska försvara sig mot ett hav av ambivalenta krigsfångar.

Men nu längtar jag inte mer än att ha spenderat den bästa av tider i mitt liv och bara kunna slappna av i den elektriska stolen för att njuta av det som ska bli mitt livs Grand finalé!


Undrar om vi får plats under samma skinn.
Kommer vi att se på saker med gemensamma ögon eller kommer vi att rymma från våra tortyrkamrar för att kasta oss in i någon annans heliga krig?

Jag hoppas du är så lång att du har överseende med min extrema räckvidd.
Jag vill ju inte att du ska behöva teleskop bara för att se att jag faktiskt står bredvid dig.
Eller än värre, bländas till blindhet av solens strålar hellre än att acceptera det faktum att månen kan du titta på för nöjes skull utan att den kan skada dig. Det är bara en spegel för vad som var.

Vad skulle jag se i din måne?
Och vad ser du i din egen sol?

Får man fråga vad för smärta du kan njuta av?

Smärtan i svärtan.
Smärtan i att låta en olycklig kärlek gå.
Smärtan i att låta ett leende lysa mot en ignorant värld.
Smärtan i att bli arg.

Gör att jag njuter.

Nu är jag på väg tillbaka till den jag gömt bakom ett leende för att lura mitt hjärta att det ska fortsätta slå.
Fast jag får inte tillbaka det fören jag ber snällt, och jag har ingen lust att vara snäll än.

Ett hjärta slängt till en hök med höga tjut.
En dröm inlåst bakom ett rutnät.
En syssla som visar ett sken av den jag ska vara.
En plan som går helt excellent!

Gör mig arg.


Driven av hat och elände som definieras av de ögon som bär mig och du kommer inte känna igen världen när den tid som det måste ta har gått för att jag ska slå igenom höjdarnas pappersfasad och utan en min förvrida verkligheten.

Kom ihåg det.
Det definieras av MINA ögon.
JAG bestämmer.

Släpp det!


*Radikalt samtalsbyte*


Det här blir en mer och mer helig stund för mig då dagarna nu är fyllda av vuxenhet på olika sätt och jag hoppas en dag kunna luta mig tillbaka i min vita gungstol och nynna en klagoramsa i stil med:
"Jag skulle ha passat på att vara ung när jag var det."

För att sedan inse att alla är lika i Guds ögon och att Jesus dog som martyr.
(Don't think funny.)
Men jag hoppas alla bortglömda kaffekoppar och oanvända kondomer kan få plats i ramen med titel: "Saker jag inte ångrar"

På samma gång som jag är glad över att ha det så fullspäckat att sömmarna på mig spricker så blir jag lite besvärad över det faktum att "PRIORITERA" är den enda post-it lappen jag hittar gömd under min kudde.


Jag ska nog lägga i en högväxel och engagera mig på fulltid i detta!
Men då krävs en verklighet som den jag har nu.
Tiden är inne...

Rädda barn räddar rädda barn genom att skrämmas.

Det är lustigt det här med att man kan se sig själv, speglas i någon annans ögon.

Efter några vakna dagar fyllda med möten och saker som för inte allt för lång tid sen endast skulle ha fått mig att förvilla mig ännu mer på moralen och idealens dimhöljda berg.

Den oundvikliga lyckan börjar sakta men självsäkert överta mitt schema och pressa in sig även på hörn där jag inte ens trodde jag hade rum för "allt det där."

Äldre tider lägger sig som skabb över mig, men likt den hudlösa person jag framstår som kryper jag undan och fnissar överlägset åt det skal som aldrig passat mig när det förtärs och löses upp till något som liknar en skugga på trottoaren.

Och så trodde jag att jag inte hade mig själv i ett fast grepp.

Skönt dock att göra upp med sina gamla spöken som hänger likt slemspår över mitt ansikte och har under alltför lång tid fått mig att verka vara den av de två maskerna som representerar människans favorit sätt att uppleva döden på.

Jag kan äntligen säga att det nya har börjat och det gamla satt sina djupa spår i Historieböckerna som samlar damm på den avdelningen av biblioteket som endast jag hittar till.


På senaste tiden har jag haft svårt att släppa en del av mig som likt en cysta hållit mig vid liv och samtidigt omringat mig av den ruttnande stanken av död.
Döden av vårat viktigaste organ.

Och inombords så har jag nog vetat att det var på väg åt detta håll enda sedan tiden bröt isen mellan oss och våra gemensamma skratt ekade ut i tystnad.
Fast samtidigt...
Jag har aldrig varit den som låter nånting falla åt den överskattade makten, Slumpen.

För den finns inte.
Den dog i samband med min systers första skötebarn och har sedan dess granskats noga av alla mina sinnen.

Så när jag fått detta skepp att segla utan att kantra av felplacering av lasten så ska jag banne mig styra den mot mål jag inte vågat ge mig i kast med ens i mina fantasier.
Även om det är där större delen av resan sker.


Hoppas nånting av värde lyckas kramas ur denna ynkliga kropp vars innehåll fräter på parasiternas värdar dygnet runt.