27 juli 2010

En röst utan luft skulle ha sagt det bättre.

Vad har man att säga när inte munnen tuggar fradga av ansträngning och ögonen inte flimrar av ett nattsvart hat mot ljuset?

Det som logiskt sätt skulle komma ut är jämförbart med öknens tomhet och tupparnas tjut.

En fråga, till det uppenbara?

Pusslet lägger sig och formen börjar mer och mer passa mina klyschigt formade ögon och reflektionen lyser klarare i det vänstra ögats iris.

Hålen in mot själen vidgas, inte av preparat utan av ett rus, bortom räckhåll för döden och det ända som kan hindra min kropps huvudbonad är möjligtvis bristen på fantasi.
Men när fantasier blir verklighet och verkligheten en fantasi, har man då nåt det yttersta?
Var tar vägen slut för din del?

Lustigt det här med en hjärna så radikal och lugn att den inte ens orkar skrika åt sig själv.

Men darra av rädsla, det vågar den!

Patetiska ande, ta fast form och sluta gömma dig i absurda boningar!
Kliv fram och praktisera din magi!
Du har ju trots allt skapat dig själv, ska du inte göra något med din existens?

Veckor blev till dagar och tiden som stod stilla har flyttats längre och längre bort från eftertänksamhetens destruktiva klor.

Jag hoppas dessa dagar tar år på sig att preparera musköterna som ska försvara sig mot ett hav av ambivalenta krigsfångar.

Men nu längtar jag inte mer än att ha spenderat den bästa av tider i mitt liv och bara kunna slappna av i den elektriska stolen för att njuta av det som ska bli mitt livs Grand finalé!


Undrar om vi får plats under samma skinn.
Kommer vi att se på saker med gemensamma ögon eller kommer vi att rymma från våra tortyrkamrar för att kasta oss in i någon annans heliga krig?

Jag hoppas du är så lång att du har överseende med min extrema räckvidd.
Jag vill ju inte att du ska behöva teleskop bara för att se att jag faktiskt står bredvid dig.
Eller än värre, bländas till blindhet av solens strålar hellre än att acceptera det faktum att månen kan du titta på för nöjes skull utan att den kan skada dig. Det är bara en spegel för vad som var.

Vad skulle jag se i din måne?
Och vad ser du i din egen sol?

1 kommentar:

  1. Jag ser dig inte här borta, även om det hade varit fint.
    Men jag vet att du existerar.

    SvaraRadera