Intravenöst

Ska det alltid vara så här?
Ska döden alltid få bestämma hur livet ska levas?
Ska man springa på sandpapper med ansiktet i ankelhöjd?

Fatta vilket anti-klimax!

Tre...Två...Ett... ..............


Som att jaga boskap med el-batong bara för att lugna dom.


Det enda jag tystnar för är för att höra ditt svar.
Hellre sent än aldrig, men jag är en otålig figur.
Så ge nu mig ännu en omgång i symmetri angående min världsbild, för den är ju fel eller hur?


Ge mig ljuset, ljuden, adrenalinet och den skräckblandade förtjusningen av att beskåda en kritisk betongvägg.
Dy...


Intravenöst...
Jag har vaknat med det ordet ringandes i mitt huvud flera morgnar i rad nu.
Intravenöst...
Det låter så hjälpande, men samtidigt så syntetiskt.

Febern sprider sin falska värme ut i min utmärglade kropp samtidigt som smärtande ögon flackar runt i rummet utan väggar.

Jag vill så gärna ha tillbaka min drivkraft!
Men nu hittas den endast på avskilda vägar och i stängda skåp som jag vägrar öppna i rädslan för att den ska ramla tungt
tungt
tungt
i mitt huvud.

Intravenöst.
Det är så jag ska hitta min inre önskan.