Oengagemangets infiltrering

Att skriva utan betydelse är som att vissla.
Det är helt okej att det svävar där, men om man börjar granska det så är det oftast så pass menlöst att det blir störande.
Men att vissla en vacker melodi när man springer hem från stan en regnig dag kan det rädda livet på en mötande fotgängare.
Så att läsa något enkelt, lite smått oengagerade kan nog vara så pass omvälvande att man fortsätter att le den där dagen man inte borde ha gått upp.


Att leva farligt kanske inte är att kasta sig ut för ett stup, men att dra i sitt eget koppel och kliva på sina egna tår är inte så bara som det verkar.
Det kan vara värre än att någon skadar dig.
Med krokar i ansiktet så har jag släpat mig ut över de öppna fälten och nog för att jag njöt så måste jag säga att det gjorde ont.
Det som inte dödar härdar.
Det som härdar kan göra att man känner sig död.
Så balansen mellan väggarna måste upprättas, men att jobba utan händer är så svårt...
Tillbaka till arkitekts-stolen och kontrollera trovärdigheten i skapelsen.

Jag har klivit ut ut rosornas täta klunga och trots att skinnet rivits loss och det blöder så står jag hel och ler mot mig själv vid åkerns början.
Det är en renande känsla att kunna gömma sig i sig själv.


Det blev en ganska söt melodi.