Att hosta blod kan också vara ett tecken på bättring.

Där jag på senaste tiden fyllt tomrummen med att sälja min tillfälliga kropp för att kunna köpa den lite mera tid har jag sedan många timmar tillbaka spenderat med att gny ynkliga förbannelser och insupa handhållen kultur.
Det finns inte mycket för den stupade krigaren att göra mitt under blitzkreig.

Med dagar som tömda vinglas till bredden fyllda med guld tvingas jag nu att cirkulera likt en gam runt mitt hjärnas kadaver.
Jag måste hitta det möra köttet, det goda, det i alla fall ätbara

Skulle du äta dina starkaste ideals värsta fiender om ni spolades upp på samma öde ö?
Skulle du stjäla blod från ditt barn för att skjuta fram din egen undergång?
Borde du ha tagit det livsavgörande steget ut för stupet, låtit dig falla handlöst mot avgrunden där alla väntade med stor spänning?

Vad blev det av med idéerna, kreativiteten, lusten, kämpaglöden, fantasin, långfingret mot världen? Växte dom bort samtidigt som du blev intalad till att drömmar är för nördar och att de har du råd med först efter trettio år bunden till Maskineriet likt ett kugghjul i en digital klocka? Lika onödig...

Jag hittade min pacemaker för omkring ett halvår sedan. Jag gillar den, men håller den liksom på säkert avstånd en stund tills jag vet att jag klarar av att leva med mitt hjärta upp-spikat på väggen för allmän beskådan, likt en frälsare i gips som står med ett forcerat ansiktsuttryck och lovar dig att "allt-ska-bli-bra. Sen"

Tack alla, för att ni krokade av min snara som jag själv knutit av eget hår.

Jag vet var kolgruvan kollapsade, så där börjar jag bryta igen. Jag ska hitta det jag gömde där för inte alltför länge sedan.
Det är nog ändå en bra läxa, ett fint minne. Man måste väl ha nåt vitt att jämföra det svarta mot? Eller påstår nån att man kan se innan man öppnat ögonen, hört innan man lärt sig lyssna eller tala innan man vet vad man vill säga?
I så fall är de av en annan skola än jag.

Jag har gjort mitt val, och om kolumnerna kollapsar så sparkar jag på mina sovande trälar som får hålla upp hustaket medan jag högtidligt går längst in i palatset och ber dom släppa taget.

Det blir nog trots allt inte jag som cirkulerar, det blir jag som dominerar.

Jag kan lura mina ögon genom att röra med handen framför dom.

Har man nån gång varit rastlös har man funnit sig på ett tåg.
Ett tåg utan speciell destination utom just där det är där och då.
Då är det lätt att man på hållplatserna tror att man rör sig när ett annat tåg ger sig av mot samma slutstation som alltid men med nya människor i bagaget.

Nån form av optisk illusion eller rent av önsketänkande?

Själv vet jag att jag hamnar lite där jag vill genom att vifta lite nonchalant med högerhanden och blinka hastigt.
Då verkar helt plötsligt samma gamla vanliga stad och samma krokiga rutnät som ett rullskridskodisco med splittercore till soundtrack.

Jag gillar att kliva på lik, dom skriker i alla fall inte när man trampar dom på tårna.
Så för att leva med mig måste man vara beredd på att mäta sina krafter.
Jag skulle nog slå ihjäl mig om jag fick lov att vara med mig dygnet runt...
Som tur är så har man flera ansikten med olika specialiteter så jag tröttnar inte på mitt eget i alla fall.

Hur vet man vem man själv är?

Jag hittade mig själv en gång, men det var bland det tråkigaste jag gjort så jag gick därifrån och täckte igen alla spår efter mig.
Kanske en dag i framtiden får jag återvända dit då det röda trädet växt till sig och bär mer välsmakande frukt.

Likt en sockerkick sparkas jag upp och ner i resonemang men står ändå offside och småler för mig själv, för att hur mycket jag än gnäller på båren därifrån så vet jag att utan spelplanen hade jag också bara varit en av dom där.
Rodney.


Min kompass pekar inte mot norr nu, den går rakt fram oavsett om jag lagt huvudet på en kudde gjort av dy.
Vilket är väldigt skönt dock!
För en än gång, även blåmärken kan kittlas.

Nej nu svamlar jag!
Möten kräver närvaro, annars blir det distanser och leder bara till att synen förvrängs.

Ta vara på löven, du kommer sakna detta år redan vid årsskiftet!

...Och ur träsket steg han och med sig drog han allt det som så många tidigare gått ner sig i för att försvinna för alltid.

Inne i feberfrossan så hittar man svar på frågor man inte trodde man undrar över, frågor som passar till svaren man sedan länge haft och framföra allt, en hel del nya frågor.

Livets vågor härjar vilt, trots att en kall vind börjat svepa in över havet där jag färdas och jag känner på mig att när allt frusit till kommer jag att kunna gå i land.
Trots att jag helst färdas på öppna vatten så finns det inget som gör mig så lugn och kreativ som att ha lite fast mark under mina fötter.

Men det är väl som en hägring.
Det övertygar om dess existens bara för att försvinna ut i min ögonvrå när man rör sig mot det.
Det vore fint med att få agera det som sveper förbi när man minst anar det och det som ger förhoppningar om ett slut på den öken många vandrar i.
Men jag skulle vara världens sämsta synvilla för att så fort nån flyttar sig närmare så skulle jag bara växa framför deras ögon så att när dom tror att dom kommit fram egentligen står mitt i det.

Det där med vuxenlekar har aldrig varit min grej riktigt...
Jag bygger hus med raka rör, öppna dörrar och fönster där solen alltid skiner!
Jag bygger gärna men inte ofta, såvida det inte är ett beställningsjobb och jag vet att det kommer att gynna min bussiness.
Har jag en gång sagt att jag ska fixa boende till er alla så håller jag det!
Jag tänker inte låta er hållas fängslade i era lådor.


För att rikta spegeln åt rätt håll så har jag insett att min reflektion börjat lösas upp under de kemikalier som stavas Åtaganden, Dy och Brist.
Det vore skönt om nån kunde tänka sig offra sju år av olycka för att krossa den bilden och sätta ihop den som den ska vara.
Med ljusa ögon, fingertoppar som kliar efter äventyr, en mun som ger guld i mer än morgonstund och ett humör som sticker ut som taggar på en idol-bild fastnaglad på ett kors.

För var tog pojken med så många mittenfingrar att han ibland inte orkade hålla upp dom alla samtidigt vägen?
Lärde han sig kanske att skapa med dom händerna som så många trampat på?
Kanske insåg han att blickar kan mörda och att ett tyst flin skapar mer otrygghet en hel bok full med glåpord.
Vad vet väl jag?
Jag som inte har mer självinsikt än det som reflekteras i andras ögon.

Hade jag kunnat hade jag slitit sönder Dåtiden, sytt fast dom bitar som föreställer kladdkakor, anti-depp mediciner och använda kondomer i ett rum smyckat med tonårs förebilder på den blanka trasa jag kallar Nutid men som jag onekligen, oavsiktligt eller ens obemärkt kommer att se på som en rock av gyllene sammet.

Tillfällen...
Tillfällen och chanser.
Som man tagit, undvikit, missat eller på nåt sätt avsiktligt eller oavsiktligt berörts av.
Jag vet inte riktigt hur ett tillfälle föds, men jag tror bestämt att det har nåt med mig att göra.
Det finns liksom inte på kartan att allt som hänt har berott på något eller någon annan såvida jag inte lagt stunden i deras händer.

För när allt kommer omkring så seglar jag nog fortfarande på öppna hav men nuförtiden är det endast för att jag vill det och att isen kommer, det vet jag redan.
Men om rocken jag bär i slutändan är en jag sytt själv eller om jag fått hjälp av någon kommer visa sig när jag går i land till mitt hus, tätt följd av en hägring.

When one becomes five, there is four that is none.

Nu efter en vecka, levandes ett skört liv så hoppades jag kunna återvända till något så när stabil tillvaro, men Cor blir slaget av en kärlekens man numera bortflugen till andra fastland.
Han hade inte hjärta att se det förblöda, så han tipsade om åderlåtning.


Någonstans i gommen...
Bakom ögonen.
Mellan skulderbladen.

Där ser den bittra luften ett hål att fylla med svärta.

Jag önskar mitt kött.
Jag önskar det tillbaka.
Tillbaka till intet, till det stadiet där det närs av någon annan utan spräckliga benknotor och irriterande inombords-el.

Något stort närmar sig, dragande skräck och förundran.
Precis som Morran bär med sig is men ändå får vår puls att slå snabbare.
Vi behöver kunna ta på isen, men vi får inte ha den över våra huvuden.
Vi kan ha is i magen, men den får absolut inte passera läpparna.

Så för att få bukt på rädslan, ignoransen eller vad nu som stoppar oss från att kasta oss ut över någon annans stup, så måste någon som drar med sig is komma tillräckligt nära så våra hjärtan bultar så pass att isen smälter där nere i hålan och fjärilarna åter kan flaxa nervöst.


Bli min Morran?


Förnuftet tar överhand, alla dörrar vi skulle ha passerat gemensamt verkar stängas mitt framför våra näsor, endast för att öppnas igen när vi vänder ryggen till.
Jag önskar passion och glöd, en omåttlig dumhet och en stor skopa tillfälle!

Hade man kunnat skratta med text hade jag gjort det, för jag är så liten.
Och det är skönt att inse vidden av allt man kan påverka ändå.
Hugaligen vad man hade kunnat åstadkomma om man var en annan, större varelse med kapaciteten vi bär på.
------------------------------

I öknen önskar jag staket och i radhus området saknar jag vind.

Jag skulle passat som ett klonat får där instinkt och överlevnad fick vara i originalet medan köttet du äter på din Skogaholms limpa skulle komma från klonen.

Så nu, när jag är kluven likt ett Nobelpris, så tycks dom fyra väggarna rämna och hela världen ligger för mina fötter.
Ironiskt nog sitter jag i rullstol och frustrationen skapar sinnesbilder som får mig att flyga tvärs över öknen och förbi mitt mål bort mot vidsträckta vidder som jag inte kan se för att horisonten är för nära.

Vissa dagar flyter på.
Andra strävar emot.
Men jag går alltid i sidleds, tvärs över etik och moral och allt vad rim och reson tycks erbjuda.


Att hitta en god vän i botten på en flaska eller i filtret på en cigg känns lika logiskt som att hitta dom nån annanstans.

För det är alltid så att en sann vän hittar dig, när du behöver det som mest.
Så jag kommer inte bli pundare fören den dag en joint hoppar in i munnen på mig och gör situationen bättre.

Uttrycket lyder: "Nu kan det inte gå sämre" och det stämmer på två sätt.
Dels på den tragiska som tycker sig ha nåt bottenskiktet och dels för dom som har det så pass att inget kan rubbas utan att deras järnhand river sönder hela kalendariet och sedan förnekar sin gud.
Jag råkar vara den sistnämnda och kan störas lite på att inget kommer innanför min borg utan full kroppsvisitation och poliseskort.
Skulle vara skönt om nån kom och flygbombade sönder hela staden bara för att skjuta mig i flykten från mitt gyllene torn.

Om inte så har jag i alla fall en bra utsikt.

En röst utan luft skulle ha sagt det bättre.

Vad har man att säga när inte munnen tuggar fradga av ansträngning och ögonen inte flimrar av ett nattsvart hat mot ljuset?

Det som logiskt sätt skulle komma ut är jämförbart med öknens tomhet och tupparnas tjut.

En fråga, till det uppenbara?

Pusslet lägger sig och formen börjar mer och mer passa mina klyschigt formade ögon och reflektionen lyser klarare i det vänstra ögats iris.

Hålen in mot själen vidgas, inte av preparat utan av ett rus, bortom räckhåll för döden och det ända som kan hindra min kropps huvudbonad är möjligtvis bristen på fantasi.
Men när fantasier blir verklighet och verkligheten en fantasi, har man då nåt det yttersta?
Var tar vägen slut för din del?

Lustigt det här med en hjärna så radikal och lugn att den inte ens orkar skrika åt sig själv.

Men darra av rädsla, det vågar den!

Patetiska ande, ta fast form och sluta gömma dig i absurda boningar!
Kliv fram och praktisera din magi!
Du har ju trots allt skapat dig själv, ska du inte göra något med din existens?

Veckor blev till dagar och tiden som stod stilla har flyttats längre och längre bort från eftertänksamhetens destruktiva klor.

Jag hoppas dessa dagar tar år på sig att preparera musköterna som ska försvara sig mot ett hav av ambivalenta krigsfångar.

Men nu längtar jag inte mer än att ha spenderat den bästa av tider i mitt liv och bara kunna slappna av i den elektriska stolen för att njuta av det som ska bli mitt livs Grand finalé!


Undrar om vi får plats under samma skinn.
Kommer vi att se på saker med gemensamma ögon eller kommer vi att rymma från våra tortyrkamrar för att kasta oss in i någon annans heliga krig?

Jag hoppas du är så lång att du har överseende med min extrema räckvidd.
Jag vill ju inte att du ska behöva teleskop bara för att se att jag faktiskt står bredvid dig.
Eller än värre, bländas till blindhet av solens strålar hellre än att acceptera det faktum att månen kan du titta på för nöjes skull utan att den kan skada dig. Det är bara en spegel för vad som var.

Vad skulle jag se i din måne?
Och vad ser du i din egen sol?

Får man fråga vad för smärta du kan njuta av?

Smärtan i svärtan.
Smärtan i att låta en olycklig kärlek gå.
Smärtan i att låta ett leende lysa mot en ignorant värld.
Smärtan i att bli arg.

Gör att jag njuter.

Nu är jag på väg tillbaka till den jag gömt bakom ett leende för att lura mitt hjärta att det ska fortsätta slå.
Fast jag får inte tillbaka det fören jag ber snällt, och jag har ingen lust att vara snäll än.

Ett hjärta slängt till en hök med höga tjut.
En dröm inlåst bakom ett rutnät.
En syssla som visar ett sken av den jag ska vara.
En plan som går helt excellent!

Gör mig arg.


Driven av hat och elände som definieras av de ögon som bär mig och du kommer inte känna igen världen när den tid som det måste ta har gått för att jag ska slå igenom höjdarnas pappersfasad och utan en min förvrida verkligheten.

Kom ihåg det.
Det definieras av MINA ögon.
JAG bestämmer.

Släpp det!


*Radikalt samtalsbyte*


Det här blir en mer och mer helig stund för mig då dagarna nu är fyllda av vuxenhet på olika sätt och jag hoppas en dag kunna luta mig tillbaka i min vita gungstol och nynna en klagoramsa i stil med:
"Jag skulle ha passat på att vara ung när jag var det."

För att sedan inse att alla är lika i Guds ögon och att Jesus dog som martyr.
(Don't think funny.)
Men jag hoppas alla bortglömda kaffekoppar och oanvända kondomer kan få plats i ramen med titel: "Saker jag inte ångrar"

På samma gång som jag är glad över att ha det så fullspäckat att sömmarna på mig spricker så blir jag lite besvärad över det faktum att "PRIORITERA" är den enda post-it lappen jag hittar gömd under min kudde.


Jag ska nog lägga i en högväxel och engagera mig på fulltid i detta!
Men då krävs en verklighet som den jag har nu.
Tiden är inne...

Rädda barn räddar rädda barn genom att skrämmas.

Det är lustigt det här med att man kan se sig själv, speglas i någon annans ögon.

Efter några vakna dagar fyllda med möten och saker som för inte allt för lång tid sen endast skulle ha fått mig att förvilla mig ännu mer på moralen och idealens dimhöljda berg.

Den oundvikliga lyckan börjar sakta men självsäkert överta mitt schema och pressa in sig även på hörn där jag inte ens trodde jag hade rum för "allt det där."

Äldre tider lägger sig som skabb över mig, men likt den hudlösa person jag framstår som kryper jag undan och fnissar överlägset åt det skal som aldrig passat mig när det förtärs och löses upp till något som liknar en skugga på trottoaren.

Och så trodde jag att jag inte hade mig själv i ett fast grepp.

Skönt dock att göra upp med sina gamla spöken som hänger likt slemspår över mitt ansikte och har under alltför lång tid fått mig att verka vara den av de två maskerna som representerar människans favorit sätt att uppleva döden på.

Jag kan äntligen säga att det nya har börjat och det gamla satt sina djupa spår i Historieböckerna som samlar damm på den avdelningen av biblioteket som endast jag hittar till.


På senaste tiden har jag haft svårt att släppa en del av mig som likt en cysta hållit mig vid liv och samtidigt omringat mig av den ruttnande stanken av död.
Döden av vårat viktigaste organ.

Och inombords så har jag nog vetat att det var på väg åt detta håll enda sedan tiden bröt isen mellan oss och våra gemensamma skratt ekade ut i tystnad.
Fast samtidigt...
Jag har aldrig varit den som låter nånting falla åt den överskattade makten, Slumpen.

För den finns inte.
Den dog i samband med min systers första skötebarn och har sedan dess granskats noga av alla mina sinnen.

Så när jag fått detta skepp att segla utan att kantra av felplacering av lasten så ska jag banne mig styra den mot mål jag inte vågat ge mig i kast med ens i mina fantasier.
Även om det är där större delen av resan sker.


Hoppas nånting av värde lyckas kramas ur denna ynkliga kropp vars innehåll fräter på parasiternas värdar dygnet runt.

Eld eld eld sats successiv utplåning av själens Origo

Det var det som krävdes för att vända halvmånen i mitt ansikte och faktiskt bara använda nunans kristaller till att reflektera omvärlden.

"Ögonen är fönster till själen"

Själen tittar ut, suckar djupt och kryper lugnt ihop igen.


De senare dagarna har fördrivits i ett relativt trevligt tillstånd och bitarna börjar närma sig rätt händer.
Snart har allt som vetat vart det ska ta vägen nått sitt mål.


Hade jag haft ventiler hade dom gått sönder!
Men nu råkar jag ha "Seppuku" intatuerat på min buk och hela härligheten ligger blottat för allmänheten som trött ser på medan jag febrilt försöker få rätta på de mest vitala organen.


Nu när tornet rest sig och arkitekten stolt kan se ut över världen som han designat så önskar han inget hellre än en terrorist attack!
Oj. oj, oj vilket liv det skulle bli...

Så öronbedövande att allt vi skulle minnas var den tinnitus som ringer i våra öron och så genomgående extremt att våra ögon skulle födas om, vända inåt mot oss själva.

Så jag längtar...


Var den du är för mig, även i detta liv och bli inte den du borde vara. Logiskt sätt.
Nån gång sa jag: "Där logiken tar slut, startar äventyret."
Och jag har börjat förstå vägen på min egen karta till skatten nu.
Den är precis så lång och jobbig som jag vill ha den.

Låt det bli en vandring som får Pilgrimsvandrarna att blekna av solen som lyser fram när dom inte ens förtjänar min skugga längre!


Det är otroligt vilka ansikten jag döljer bakom marknadsföringen av Mig Själv.
Dom kommer väl till pass när de högre makterna vill ta våran identitet och få oss att bli likvärdiga med frukostflingor.

Dags att skrika oss hesa i ren förtjusning till framträdandet av förlamade, stumma, borttappade och upphittade föråldrade papier-maché idoler som endast har två toner på sin skala och mer spackel i sina sprickor än jag fyllt mitt garage med.

Men inte fören jag säger till...

"Universum sover
med jätteörat på tassarna."

Fysikens inverkan på psyket.

Jag vaknade i morse.
Och mådde väldigt, väldigt bra.
Och det höll i sig!

Det är faktiskt så att det sitter kvar än!

Och i den ekande tystnaden drog jag en slutsats.

Så nu blickar jag med ljusa ögon framåt på den ljusa framtiden, blir bländad men försöker vänja mig vid tanken att det är mina ögons ljus som reflekteras på mina kommande stunder.

Så nu stundar ett liv. Och inte en begravning.



Ibland behöver man tappa bort sig helt och hållet innan man inser att man varit hemma hela tiden.

Än en gång så ska jag sluta leva i det jag gjort, det jag ville vara och det jag borde ha varit och ska sätta ner foten, vänligt men bestämt, och dansa runt på platsen en stund.

Jag ser faktiskt ett nyckelhål, format som ett hjärta, men jag har inte hittat nyckeln än. På andra sidan ser det riktigt riktigt oriktigt ut.
Men ändå fint.


Realister blir pessimister och de positiva blir de galna, men ändå så formar sig var och en sin egna verklighet.
Så har ledsna, elaka och deprimerade människor dålig fantasi?

Det är nästan ett påstående.


Sjön ligger still och skriker av inbjudan med sitt svarta anlete med frost i ögonfransarna.

Jag vill mer än gärna kasta mig i, värma upp och plaska runt i vattnet som så många drunknar i.

Natten har inte ens börjat men alla sover utan några planer på att lyssna på klockan som skrikit så den blivit hes.

Jag funderar på ett djur.
Och dess likgiltighet till vår nolltolerans.
Vill den inte delta?

I don't have any drugs, I don't have a woman...

...And I'm sure as hell that I am alone.

Jesus och Connor.
Vad är det för jävla förebilder?
Varför försöka efterlikna två personer som jag vet att jag vill vara men som får mig så långt bort från det som skriker åt mig?

Jag är tom.
Jag är ensam.

Jag är fylld till bredden!
Jag har allt!

Masken spricker upp mer och mitt oslipade ansikte skaver värre nu än nånsin när någon annans ögon blänker i mina hålor.

Jag vet vad jag borde men inte vad jag kan.

Fast jag vet vad jag vill...


Ensamheten tar livet av den död jag ger liv åt när jag har ihjäl ideal efter ideal och moralkakan har aldrig smakat så bittert förr.

Man samtidigt så vet jag att jag läst fel och borde göra om, göra rätt.
Och jag vet hur det ska gå till.
Men verktygen ligger bakom en glasvägg gjord av verkligheten som jag mer än gärna bara går runt men jag fortsätter, envist som en fluga, att försöka hitta hål att ta mig igenom så jag kan flyga fritt och göra mitt.

Det rimmar och allt som rimmar stämmer!

Min dåtid har hamnat framför mig och det som än en gång var en framtid har nu blivit nutid och nutiden har slingrat sig runt sig själv till en obekväm knut som stryper mig mer och mer ju längre jag hänger kvar i den.


Den arma stackare som får ta min kropp i sitt nästa liv bör akta sig för hjärnan som styr lederna åt håll som ingen stått ut i utan att slita bort dom från varandra.


Jag önskar jag kunde släppa hela knölen som förföljer mig från den stunden att jag motvilligt öppnar mina ögon till att jag lättat sluter dom för att slippa uppleva närvaron av det jag skapar.


Inte sagt att det är ett faktum, men känslorna har fått ett dödsryck och fått fart i mitt hjärta som borde ha stannat för arton år sedan.
Känslorna får lemmarna att sakta men säkert ta sig framåt medan kraniet fylls av en medvetenhet som skapar ofokus.

Jag vill ha...

En stundsboll i Sverige kan skapa jordbävning i Kina sa dom.
En tillbaka-hållen tår kan skapa flodvågor i sanningen. Vet jag.

Slå mig.
Slå mig hårt.

Mangla den terror som kryper genom tunnlar av is och balanserar på vågor av spik.
Släpp mig i tomhet och glädje och sy igen mina ögon och förklara det fina in i minsta detalj.

En guldklimp i en flod av lera.

Jag vet vem jag behöver, men väggen är där. Min vägg.

Dags att ta fram släggan!