Frihetens val

Elden har inget samvete.
Hur mycket jag än försöker trötta ut den med bensin och barkflisor så slocknar den inte, inte ens en antydan till att sluta anstränga sig.
Så varför dukar somliga under när jag lägger världen på deras axlar?
Kanske har man bara ett syfte som man alltid kommer att fortsätta brinna för...
Vad vet väl jag, mitt arma fnask? sa prostinnan.

Så fort ärligheten tar vid finns det så mycket plats för lögn i en värld full med vägskäl.
Kartorna leder oss bara upp bakom det där långa ledet vi såg på avstånd, men ironiskt nog så hamnar vi där och våra största problem är helt plötsligt att den bakom kliver oss på hälarna emellanåt. Inte som förut när det enda problemet var att det ibland inte fanns tillräckligt många vägar att välja mellan.

Ord är väldigt vackra.
Både på papper, i munnen, i våra tankar.
Några ord jag gillar är Turban, Hetsjakt, Drälla, Åderlåtning och Skratt.
Det är ord med karaktär, ord med smak och ord som i fel sammanhang kan skapa kaos bland resten av alfabetets sammansättningar.
Lite som väldigt fin sprit.
Dom har legat i våra svalg och lagrats under generationer tills dom fått en sådan kraft att när vi talar dom så berusas vår omgivning av deras slagkraft och innebörd.
Så att svänga sig med fina ord skulle kunna jämföras med att bjuda laget runt tills alla däckat och ingen mer orkar lyssna.

Så om ord hade haft en portvakt hade det "varit bäst för dig att gå hem nu!"