Sila dina kunskaper

Man kan inte fuska fören man lärt sig att spela efter reglerna och ett alias är inte att tala om fören man gjort sig ett namn.
Mina knytnävar svänger som pendlar när dom slås ihop under okontrollerade former och orden som snubblar över varandra i min mun blir en lång lovsång för dig.
Jag försöker samla mig, min tankar och försöker förgäves hålla tungan rätt i mun så du inte ska se när jag slickar mig om läpparna då salivet dränker mig inifrån när första tanken på att förtära dig verbalt blir en manifesterad fixering bakom mitt krackelerade kranie.
Vad har du för rättighet att veckla ut det ihopknycklade papper som rymmer allt jag är?

Att tala om ångest är inte riktigt min grej då jag faktiskt hellre rimmar och helst på ord som skrämmer dig.
Miljöer, ideal, tankar och mord. Det är oftast dessa titlar i blocken som ligger utspridda på mitt bord.
"Att kunna fokusera i stridens hetta" var mer ett konstaterande än ett hot men du skjuter fortfarande skarpt på apan mittemot.
Dessa rader framstår ofta som svammel.
För mycket tankar och på tok för lite tid.
Svammel svammel likt Povel Ramel.
Att skjuta sig själv taktiskt kräver en genomtänkt strid.

Att inte kunna höra andras ord gör att man inte heller lyssnar.
Men att skrika dig hes gör inte att rösterna där inne tystnar.
Så för att förstå vad du själv vill så bör du se dig omkring.
Ramlar du ut ur ledet kommer du att höra: "Givakt! Lystring!"

Att se hur nåt ska låta är en tacksam process och hur det än slutar så var det värt all press det ställde på dig som skapare.
När orden är större än betydelsen och betydelsen större än bläcket som skrev det har skapelsen överskuggat skaparen då han frenetiskt försöker sluta skaka under täcket, försöker skaka av sig känslan av att vara undermålig.

En höjd hand i rummet som doftar krita.
Stora svarta ögon stirrar in i själen på ett litet kreatur som behöver vägledning.
Ett svar som ekar tyst i en skokartong av oväsen.
En meter faller handlöst men målmedvetet mot naglarna som vill krypa in i huden igen.
Smällen överröstar det vita bruset och allt omsveps i en välstämd tystnad.
De kluckande skratten hörs bara mellan små axlars gemenskap och på papper nerklottrade av oro.
När man böjer sig ner för att dricka smutsigt vatten ur en vattenpöl finns bara en tanke som skriven på ögonlocken. Drick. Eller Dö.
Vatten som behövs för att överleva används för att hota om döden.
En ironi, oförstådd av sig själv hörs tydligt i sparken mot revbenen.
Blickar som riktas bort lyser som stora strålkastare över allt ointressant.
"En tia för ditt liv, eller drick tills du dör!"
Kan dom inte fatta, att han dricker för att leva?


Ett skrynkligt papper blåser förbi.