Kaptenen spottar självmord i havet

Besättningen kastar sig överbord i hopp om att kunna rädda fartyget och kvar står en kapten med stormen blänkande i ögonen och nävarna knutna, redo för strid.

Tankar bubblar upp från magen när tiden stannat samtidigt som världen växlar upp en växel, fäller ner visiret, lägger händerna på styret och gör sig beredd att slungas rakt in i väggen vid vägens slut.
Att gå på vägen vid väggens slut...
Vid varje vägs slut finns en vägg. För utan väggen hade inte vägen slutat, men vid väggens slut börjar en väg som leder bort från vägens vägg.

Överexponering leder till avsmak.
Vi ser en tendens att vi spottar inte ut fören det smakat för länge, även om vi njöt redan vid försmaken.
Man kan ju trots inte klandra någon för nyfikenhet men kära du, cyanid smakade likadant både nere i bunkern som för den första poeten som fick nog.
Svälj det som smakar gott vid första tuggan. Avstå det som luktar annorlunda. Spy upp det som experterna säger inte är bra för dig.
Lev säkert och friktionsfritt.
Vi blev matade med giftet redan i bröstmjölken...


I samband med att hjärtat av is smälte i vårsolen under påmpa och ståt, hejaramsor och stadsparader kokade hjärnan över av lufttrycket så innehållet blottades och ingen lämnades oberörd av dess bottenlösa innehåll.
Tomheten att fylla är mer än utmattande. Den är inspirerade.
Att finna sig i sitt omöblerade rum kan vara besvärande, men då är det bara för att det saknas inredning att fylla det med.
Så fyll rummen med minnen, drömmar, tankar, handlingar, åsikter, rädslor och planer så ska du se att blicken inte kliar lika mycket efter något att lägga ögonen på längre.


Det står en cykel och fryser utanför fönstret.
Det finns nattluft som bara väntar på att få andas in i ett par för små lungor.
Det finns tankar som väntar på att bli tänkta.
Det finns möjligheter som väntar på att få bli fångade. Ruvandes i sina bon.
Darrande av iver. Tänk om någon tar oss, tänk om någon tar oss.
Hoppas någon tar oss...


Att skapa chanser är grunden att kunna ta dom.
Chansen skapar sig själv lika mycket som att slumpen skulle existera och vara ett individuellt tänkande.
Chansen för det är minimal.

Ironin finns bara när allt är entydigt.
Så för att slippa att allt tappar värde så bör det skapas en motvikt eller i alla fall något att jämföra situationen mot.
Tänk att endast äga ett tillfälle, ett tillfälle som betyder allt. Så dyker det upp ett kval som sticker hål på världsbilden och skrattar åt hur den pysande dalar mot marken.
Det är inte ett dugg kritiskt...

//
KPT.