Håll huvudet högt, det är det enda sättet att överleva

Dom dagar när jag på tå är högre än husen som står emellan solen och min döda blick gör att ett halvår av mörker och nedfallna änglar försvinner in under gatstenarna.
Himlens kropp öppnar sig för mig och himlakropparna syns tydligare än nånsin när man blundar.
Att saltvatten skulle vara tyngre än sött måste vara en lögn då regnet släcker evig törst men tårar torkar ut även den vildaste ocean.

Att kunna ta beslut i stridens hetta är minst lika viktigt som att skapa ordning i de laglösas land, lika viktigt och orelevant som att snorta socker i ett desperat hopp om att bli lycklig.

När allt tycks välta framlänges så ser jag undersidan av mina knän när skålarnas innehåll sakta, sakta glider ur sina sköra behållare.
Jag slungas i ultra rapid genom historien men har sånt ofokus att jag inte ser när slutet blir början och början blivit slutet.
Då är det dags att lyssna på den lilla gnagande rösten mellan skulderbladen, i gommen bakom ögonhålorna.
Den har alltid rätt, hur mycket fel den än får på Statistiska Central Byråns tester.
Mörkret är i alla fall inte bländat av sig självt.